I lagens namn - Fröken Svår

Sirenerna tjöt och blåljuset blinkade från det majestätiska kustbevakningsfartyget "M/V Rättvisan". Aj, aj - det här var inte bra, tänkte Caroline. Hon hade just hämtat sin nya motorbåt från Pampas Marina, en Ryds 18 DC. Säljaren var med och visade hur båten skulle manövreras. När Caroline tog spakarna drog hon på lite för mycket och båten kom upp i planing en kort sträcka på ca 30 meter. Det hela var mycket oskyldigt. Kustbevakningspersonalen var dock formella och meddelade att Caroline hade kört båten i 16 knop och därmed överskridit fartgränsen på 7 knop som gäller i Årstaviken. Kustbevakarna gav Caroline två alternativ: antingen erkänner du ditt brott och får betala böter, eller så nekar du och då kommer vi att dra dig inför rätta. - Snälla, jag håller på att träna manövrering med säljaren. Det är första dagen på sjön för mig på den här båten.

Låt mig slippa undan, vädjade Caroline. Men besättningen på M/V Rättvisan var obeveklig. - Det är första dagen på jobbet för oss också, sa kustbevakarna. De tröstade Caroline med att säga att hon visserligen inte uppfyllde de karaktärsdrag som utmärker förhärdade och hänsynslösa förbrytarmänniskor. - Vi försöker inrikta oss på sådana förbrytare och jaga buset. Normalt sett hade du sluppit undan, men eftersom du lojalt svängde upp mot kustbevakningsfartyget och lät dig bordas av oss så måste du lagföras. Caroline blev helt ställd. Skulle hon ta risken att låta sig dragas inför rätta? Hur skulle släkt och vänner reagera? Vad skulle hon få för straff av domstolen? Hon erinrade sig den sanna historien om den elake tingsnotarien som för några år sedan "på skoj" dömde en person till döden för fortkörning. Det tyckte visserligen inte Justitieombudsmannen var så roligt. Tingsnotarien blev varnad och straffet verkställdes aldrig.

Caroline, som tidigare tyckte att denna historia var ganska underhållande, såg nu inte alls något roligt i den. Fy sjutton! Tänk om jag blir dömd till döden, tänkte Caroline. Nä, det var bara att erkänna. 1 500 kr kostade kalaset. Kustbevakarna tittade bekymrat på varandra. Nu skulle rapporten och strafföreläggandet skrivas. Under tiden kustbevakarna fyllde i alla formulär passerade en hel del båtar i alltför hög fart. Sirenerna tjöt och blåljusen blinkade. - Varför haffar ni inte de båtarna, frågade Caroline. - Nä, men de båtarna stannade ju inte som du gjorde. Dessutom har vi haft tillräckligt med pappersarbete i dag. Ha en fortsatt bra dag, sa kustbevakarna och lossade förtöjningarna. Något omskakad efter att ha bordats av kustbevakningen på jungfrufärden puttrade Caroline försiktigt iväg till hemmahamnen. Detta hade inte varit en "bra dag". Dagen därpå började bättre. Solsken och utmärkta förhållanden för en picknick på sjön. Vännerna Anna-Karin och Harald följde med. På vägen tillbaka var sjöbusen Harald mycket fokuserad på sin uppgift som hopp-i-landkalle. Inga problem det fixar jag, sa han. Tilläggningen var svår och Harald tog ett jättekliv.

Caroline och Anna-Karin höll andan. Harald låg i luften i en evighet och tiden stod stilla. Till slut landade han på bryggan. Fantastiskt, han hade grejat det. Men, tyvärr hade Harald glömt förtöjningstampen. Ridå! Till råga på allt plumsade nycklarna i sjön när båten skulle låsas fast vid bryggan. I morgon ska båten döpas. Namnet blir passande nog "Fröken Svår". Historierna om Fröken Svårs framfart i Stockholms skärgård är skrämmande. Så här får det minsann inte gå till på sjön. Båtkörkortsfascisterna får vatten på sin kvarn. Se där, en historia om fortkörning och en tilläggningsmiss som visar att vi måste införa krav på båtkörkort. Jag frågar Caroline om hon tror att hon skulle kunna ha undvikit alla dessa missöden om hon hade haft nautisk utbildning. - Vaddå, säger Caroline, och visar något förorättad upp sina förarbevis och kustskepparintyg för mig. Glöm det där med båtkörkort. Det bästa sättet att lära sig är att själv ha båt, kontrar Caroline. Vi följer med spänning i Fröken Svårs kölvatten i sommar. Bon Voyage!

Text: Johan Ramberg