I kölvattnet - Vackra vindar

Skärgårdens väder är skiftande och beskrivs genom historien på många sätt. Jag växte upp bland sjögående skärgårdsbor som talade sitt speciella språk. När vinden mojnade, sjön lade ner sig och molnen skingrades sade de ofta "hon vackrar". När vågorna gick höga på Gråfjärden så "sjöade" det, och när vi småungar fick stå längst förut i fiskebåten och känna skummet slå mot ansiktet så var vi ute och "hissade". Senare i livet under jolleåren på 1980-talet så "brallade" det när det blåste och jolleseglarna skrek "se upp nu kommer en neger på vattnet!" Detta ord är olämpligt men betydelsen var oskyldig, nämligen att det kom en svart kåre på vattnet. För att återgå till ursprunget och det mer sjöseriösa så är ordet "vacker" ju något som på land förknippas med skönhet i olika former.

Här kom ordet "vackrar" att beskriva något övergående från hårt väder till lugnare väder, ibland med tillägget "sjön lägger ner sig". "Mojna" är ju annars det som båtfolk förknippar med att vinden avtar. Ordet "moj" kan också härledas från det holländska ordet "mooi" som betyder "vacker". När vinden mojnar så mattas den av och lugnar ned sig. En sådan svag vindstyrka kallas också "laber" (eng. light, gentle) och efter Beauforts vindskala motsvarar den styrka 2. En storm som avtar i styrka sägs också "bedarra". Vinden spelar stor roll i skärgården och det märks också i namngivningen av öar och kobbar. Utanför Fjärdlång i Ornö socken i Stockholms södra skärgård ligger "Vindbådan" en liten klabbe som ligger oskyddad för alla vindar. I Blekinge finns en ögrupp som heter "Vindskären" eller "Vindskärven" då ordet "skärve" betyder just "skär". Känd för många skärgårdsseglare är "Vindö" nära Värmdö i Stockholms skärgård.

Namnet finns på andra platser i Sverige till exempel vid Ölmevalla Hallandskusten och i Kungsbackafjorden. "Vindåsen" är ett namn som återkommer här och där efter kusten till exempel nära Loftahammar och Smådalarö. Vinden återkommer ständigt i sjömännen "väderlekstydor" som förekom ombord under segelfartygens tid och som fått leva vidare i moderna segelfartyg. Den vanligaste tydan på engelska är "Red sky in the morning is sailors warning, red sky at night is sailors delight" - fritt översatt "Aftonrodnad - vacker natt, morgonrodnad - slask i hatt". Vind och sjömansskrock hör ihop. Att vissla ombord betyder otur och äldre sjömän menade att den som visslar "gör det med hästarna" och då blir det dåligt väder och dåliga vindar. Den rationella förklaringen till förbud mot vissling ombord är att visslingen kunde förväxlas med styrmannens signaler på sin visselpipa. Visslingsförbudet finns kvar än i dag även ombord i nöjesbåtar. Vinden kan "rymma" om den vid oförändrad kurs drar sig akteröver. Ett annat sjöuttryck som ligger nära är "rum vind" som medger segling på en kurs med lösa skot.

Motsatsen till att vinden rymmer är att den "skralnar", då drar sig vinden föröver vid oförändrad kurs. "Skrota" gör vinden när den långsamt ändrar riktning. En svag vindpust kallade på 1600-talet för "kile". Det ordet använde Söfring Hansson, kapten på regalskeppet "Vasa" när han svor sig fri från skulden till att skeppet kantrat på Stockholms ström söndagen den 10 augusti 1628. - Det var en helt liten kile som fick skeppet att kantra, berättade Söfring Hansson i protokollen som finns bevarade efter olyckan. Sjöspråket har varierat genom generationer båtfolk och författare har tjänat pengar på att göra sig lustiga över denna ibland gåtfulla lingvistik. Jag har själv fuskat i att vara marin lustigkurre tillsammans med författaren Staffan Skott.

Vi översatte på 1980-talet en bok där vi definierade segling som den ädla konsten att bli blöt och illamående genom att till höga kostnader ta sig ingenstans. En plastbåt kallades vi "styrenbulle" och en Maxibåt för "styrenbulle med solglasögon". Med "vrakgods" avsågs allt som flyter i vattnet och inte reagerar på ett erbjudande om en sill eller sup. Ett sista brittiskt vindråd till alla båtfarare: Om det blåser så hårt att krogskylten ramlar ner i huvudet när ni lämnar stället - återvänd!

Text: Anders Öhman