I kölvattnet - TV-båten "Lagaren"

Ett gammalt fyrskepp figurerar som flytande rättstekniskt laboratorium i vinterns ruggiga kriminalserie "Graven". En serie som går i åtta avsnitt i SVT 1. Kriminalinspektör Cege Ljung, spelad av Kjell Bergqvist, talar ibland om att han vill segla jorden runt med sin drömbåt "Mandela". Om denna dröm blev verklighet skulle ett åldrigt svenskt fyrskepp som nyligen fyllt 110 år ge sig ut på de stora haven. TV-båten "Mandela" är nämligen det gamla fyrskeppet "Svinbådan" som i 67 år fram till år 1960 varnade sjöfarten för de farliga grundflaken utanför Skånes kust där Öresund möter Kattegatt. Numera heter båten "Lagaren" och är ett sjövärdigt skolfartyg som sedan 1972 tillhör stiftelsen Skeppsholmsgården.

Hon har sin hemmahamn på Östra Brobänken på Skeppsholmen och bär vackert en ångbåtsrigg från slutet av 1800-talet. En rigg vars funktion på den tiden var att segla båten i nödhamn om ångmaskinen slutade fungera. Skorstensmärket är en "shamrock" - det engelska ordet för vitklöver. Lagaren är i dagsläget väl utrustad i alla avseenden och färdig för en slutbesiktning av Sjöfartsinspektionen, något som enligt projektets eldsjäl Holger Renberg TV-äventyret hjälpt till att förverkliga. Någon världsomsegling för Lagaren lär det knappast bli. I rollen som Mandela var hon avriggad och under de veckor som inspelningen pågick kom hon till en lugn vik på Lidingö. För oss fåtöljseglare är det extra intressant att följa intrigen i Graven när den delvis utspelas inne i ett fyrskepp. Svinbådan byggdes under åren 1893-1894 av järn och stål av W Lindbergs verkstad i Stockholm till en kostnad av 132 786 kronor och 64 öre. Dimensioner: Längd 34,65 meter och bredd 6,70 meter. Besättning: Åtta man. Skrovet var rödmålat med stationens namn målat i stora vita bokstäver på sidorna och med skeppets nummer akterut. Lanterninen hade en lysvidd av nio sjömil och en klocka, ångsiren och två kanoner som varnade sjöfarare i tjocka, mörker och nedsatt sikt. Ångmistsirenen gav varje minut tre ljudstötar. Om sirenen inte fungerade användes klockan. Senare kom en luftdriven tyfon som drevs av en råoljemotor och en kompressor.

Två bogankare såg till att skeppet låg på rätt position. Att vara besättningsman i ett fyrskepp ställde stora krav på psyket. Under långa tider inträffade ingenting, men så plötsligt kunde dramatik ta över. Det hände att fyrskeppet blev påseglat både av segelfartyg och av ångare. Blåste det upp till storm draggade fyrskeppet och sedan stormen bedarrat kunde en nitisk inspektör från land dyka upp för att kolla att skeppet låg på den korrekta positionen. Under vintern, med is och åtföljande isskruvning, kunde det hända att det var omöjligt att få upp ankaret. Det måste schacklas ur och lämnas på plats för att senare fiskas upp när det blev isfritt. Chef ombord var en fyrmästare som kunde vara en kontrollfreak, vilket skapade otrivsel hos den övriga besättningen som bestod av fyrvaktare, kock och maskinfolk. Kosten ombord var noga definierad.

Fyrmästaren delade ut maten veckovis. Varje man hade sin mat i en draglåda i mässens matbord. 2,62 liter färskvatten per dag till var och en skulle räcka till dryck och matlagning. Kosten drygades ut med fisk och sjöfågel. Säl kunde skjutas ibland. Kvinnor sägs aldrig ha tjänstgjort i ett svenskt fyrskepp. Inte ens hustrur fick komma på besök. (Källa: Fyrskepp i Sverige, Björn Werner, 1999). Jag besökte en gång det danska fyrskeppet "Anholt" i Kattegatt. Reporterblocket fylldes av berättelser om hiskeliga stormar som hotade slita loss fyrskeppet. Sällsynta var de lata dagar då havet låg spegelblankt och solen gassade. Längtan hem till familjen var ständigt närvarande.

Text: Anders Öhman