I kölvattnet - Mysingen i medsjö

Kulingen ryter från ost. Det är fem grader i luften och köldeffekten från vinden gör att det isar i ådrorna. Tjockemössa, dubbla fleece, sjöjacka och handskar är det som gäller. Vinden vid bryggan på Ön är så byig att vi tvekar att driva ner till bojen och haka loss. Trasslar det till sig kan båten driva ner på stenflaket i lä. Med förtampen fast i bryggan tar jag ett avhåll på förknapen och slackar försiktigt. Bettan hakar loss bojen och jag drar upp båten till bryggan med stäven mot vindögat. Gamla grepp från seglartiden sitter i. Upp med stäven mot vinden. Fyrtaktaren puttrar igång och kylvattenstrålen piskar i vattnet. När jag hämtade motorn från service så låg en utbytt impeller prydligt på toften. Det var Anders, mekanikern, som visade att denna viktiga detalj som har med kylvattnet att göra var utbytt. Kändes tryggt. Loss från bryggan samtidigt som en svart vindby kommer farande. Landsort har varskott 11 m/s på morgonen och ökande upp till kuling 15 m/s ostlig vind vridande mot sydost.

Vi ska köra från Ön över Mysingen till Nynäshamn i medvind med en 30 år gammal hardtopbåt med kapell och en tämligen ny 50 hästkrafters utombordare. Det är säsongens första lite tuffare båttur och frågeställningen är densamma som alla andra båtsäsonger: Ska vi eller ska vi inte? Med stäven i vindögat knäpper vi upp kapellet utom främre delen som går att rulla upp så att rorsman kan stå upp och ha koll på läget. Så sätter vi kurs mot husen i fjärran och gasar upp till cirka 3 500 varv mer minut. Båtens fart utjämnar vågornas och vindens fart och det blir nästan vindstilla. Samtidigt växer sjön. De första vågorna börjar klättra över stäven och daskar upp på vindrutan. Jag drar av på gasen. I medsjö betyder skrovlängden och stävens utformning den så kallade "flaren" mycket. En bra skrovlängd i krabba kustfarvatten är ungefär 21 fot, det vill säga cirka 7 meter. Vår 30 år gamla Uttern 560 är något för kort.

I gengäld har den väl utlagd stäv som håller undan medsjön och en kraftig slitköl fylld med betong ger extra stadga. En snabb båt med dålig bärighet i stäven kan få en dubbelstuds i grov medsjö och hamna i otakt så att den i hög fart dyker rakt ner i vågen. Nu börjar vår sjöresa att bli rejält skumpig. Vinden vrider över mot sydost och den grova sjön från havet som stått ett dygn bryter med fräsande vita vågkammar och kommer både från sidan och bakifrån. Jag försöker passa med gasen men ibland känns det som vi stannar upp och hasar bakåt med en känsla att försvinna ner i bråddjupet. 50 hästkrafter känns plötsligt lite futtigt. Ibland kastades båten åt sidan och att hamna tvärs i den grova sjön är det sista vi vill. Det gäller att vrida på ratten före. Kapellet ger ett bra skydd i den hårda kalla vinden. Vi hukar under den orangefärgade duken i yllemässor och flytvästar och på det hela taget känns det ganska bra trots att vattnet på rutorna ger känslan av att sitta i en biltvätt.

Motorbåtsfolk kallas ibland lite hånfullt för "kapellråttor" av seglare. Denna iskalla vårdag på Mysingen känns det skönt att få tillhöra denna utpekade grupp. Nu börjar vi närma oss land och den baksjö som kan uppstå nära en kust i pålandsvind. Här gäller det att hålla ut en bit och sedan långsamt gira ner för att sätta kursen mitt i det smala sundet. Återigen har vi nytta av vår seglartid genom att hela tiden läsa vinden och inte inbilla oss att det bara är att hålla kursen i en motorbåt. Avdriften är stor. Så ruschar vi i hög fart genom sundet och plötsligt så är vattnet stilla så när som på svarta vindbyar som kommer och går. Vi har klarat det - igen. Det är samma känsla varje gång. Först en gnagande känsla av oro och sedan en varm lyckokänsla som sprider sig genom hela kroppen. I fjärran skymtar hemmahamnen som fyllts med sjösatta båtar. Kapellet är nedfällt så att vi kan förtöja bekvämt vid pontonens bommar. Först samsas förtamparna sedan tajtas aktertamparna och så på med fendrar och kätting. Motorn fälls upp och kapellet knäpps noga. Båten är sjöklar för nästa tur. Kom igen bara.

text: Anders Öhman