I kölvattnet - Miljöbomben

Uttjänta och skrotfärdiga plastbåtar är en tickande miljöbomb. För vad händer egentligen med alla dessa uttjänta, ålderstyngda och frostsprängda plastbåtar som ligger övergivna här och där efter stränderna? Det måste vara tiotusentals eftersom det finns cirka 1,3 miljoner båtar i Sverige. En liten roddbåt innehåller cirka 100 kg plast och motsvarar en rymd på fem kubikmeter. Ur miljösynpunkt var det bättre förr. Då dominerade träbåten och de övergivna träbåtsvraken förintades efter en tid av naturen. Att elda upp dem var också vanligt. I majbrasan på min barndoms skärgårdsö låg som tändved bitar av någon gammal båt som brann med klar låga med hjälp av den tjära som impregnerats i träet genom åren. Båtar byggda i glasfiberarmerad plast är däremot mycket motståndskraftiga. En plastbåt tillverkad 1957 undersöktes av KTH i Stockholm och befanns vara seglingsduglig i cirka 25 000 år. Vissa plastbåtar som tillverkats under 1960-talet har redan skrotats därför att stora mängder krita blandades som fyllnadsmedel i polyestern. Det ledde till en för tidig söndervittring av laminatet. Har då ingen ansvarig myndighet tänkt på skrotfärdiga plastbåtar?

Jodå, den statliga fritidsbåtutredningen som kom 1974 har ett särskilt kapitel (15.7) om destruktion av uttjänta fritidsbåtar. Ingen generell metod - inte heller för återvinning - kunde rekommenderas. Möjligen kunde plastbåten eldas upp, men då uppstod ett nytt problem i form av förorening av luften. Kommunala sopförbränningsanläggningar som eldar sopor med filter i skorstenarna har svårt att bränna stora plastbåtar. Läget är ungefär detsamma idag. Du kan lämna in din båt till en kommunal destruktionsanläggning som stampar den till smulor med hjälp av en 40-tons press. Men då får du betala en tusenlapp plus transport samt skruva bort alla metalldelar. Fritidsbåtar är som bekant inte registrerade. Därför kan inte ägaren till en övergiven båt spåras så lätt. Den samvetslöse båtägaren som vill bli av med sin båt kan i princip bara överge den. Hon eller han blir svår att lagföra. En annan olaglig metod är att fylla båten med sten och sänka den. Andra regler gäller för bilar. Där finns det regler för registrering och avregistrering. Skriftlig anmälan ska göras som visar att bilen förstörts.

Oriktiga uppgifter kan medföra straffansvar. Den statliga fritidsbåtutredningen föreslog 1974 ett båtregister som kunde ha underlättat någon form av miljöpositivt omhändertagande av uttjänta plastbåtar. Båtregistret gick upp i rök - där emot inte de skrotfärdiga plast båtar som ökat i antal under de år som gått. Vad gör då båtbranschen? I stort sett ingenting. Många båtbyggare brukar säga att plastbåtarna håller för länge. Om de hade kortare livslängd skulle det säljas fler båtar. Detta argument talar för att hitta en metod att lösa in gamla plastbåtar och på så sätt stimulera försäljningen. För 23 år sedan, i mars 1982, presenterade båtindustrins branschorganisation Sweboat en utredning gjord av två forskare vid Lunds universitet. Utredningen heter "Återvinning av restprodukter vid tillverkning samt skrotning av plastbåtar".

En sak var forskarna eniga om - en fackmannamässigt tillverkad fritidsbåt kan uppnå en "överskådlig ålder" förutsatt att båten används måttligt och försiktigt och att den underhålls regelbundet. De mindre båtarna är de som först blir skrotfärdiga genom bristande underhåll. Dessa mindre båtar bedömdes ha en livslängd på minst 20-30 år. En utskrotning av cirka 15 000 båtar ansågs vara trolig. Genom att strimla, krossa, mala eller granulera en uttjänt plastbåt kan restprodukten användas som utfyllnadsmaterial i olika konstruktioner. Likaså kan glasfiberkrosset användas som fyllnadsmedel i asfalt. Glasfiberlaminatet visar sig också ha samma energiinnehåll som eldningsolja, vilket talar för att förbränning i någon form kan vara intressant, men då krävs specialugnar som kan hantera rökgasutsläpp. Mycket snack och lite verkstad tycks vara läget när det gäller att ta hand om skrotfärdiga plastbåtar. Vilken miljövän vågar ta första steget och erbjuda konsumenterna en generös skrotningspremie?

Text: Anders Öhman