I kölvattnet - Båtliv i Marabou River

En dag seglade jag i Marabou Rivers lugna strömmande vatten genom att läsa Carl Heidekens nyutkomna bok "Båten mot sjön. Om båtklubbar i Stockholm". I förordet i denna läsvärda bok finns en text från Kristinebergs Båtklubb som analyserar båtklubbens själ. Båtintresset och båtinnehavet är naturligtvis det viktigaste, men utan det ideella arbetet skulle den vanlige båtägaren inte ha råd att ha båt och utöva båtliv. Den sociala kontrollen finns också med i bilden. Här finns inga överklasslater. "Marabou River" är smeknamnet för Bällstaån som rinner genom Sundbyberg och Marabous chokladfabrik och vidare ut i Ulvsundasjön och Mälaren. Vi bodde i Sundbyberg några år i slutet av 60-talet och seglade en läckande koster och var medlemmar i Bällstavikens Segelsällskap som bildades år 1935. Vid sjösättning och upptagning ekade slipbasens order: Båten mot sjön! Båten mot land! Vi släpade segelbåtarna i såpade rännor på en släde och gubbarna på ena sidan av skrovet måste lita på gubbarna på andra sidan av skrovet. Detta släpande av tunga båtar hade sannolikt fått dagens skyddsombud att slita sitt hår av förtvivlan. Inte minst då en och annan "stänkare" hamnade innanför västen hos oss båtsläpare vid varje sjösättning. Huj, huj. Säkerheten hängde på slipbasens förmåga att ha koll på läget. Om dessa slipbasar berättades hiskeliga skrönor. En skröna berättade att om inte båten var sjösatt vid angiven dag skulle den betraktas som vrak och eldas upp. Vid ett tillfälle hade en båtägare missat sjösättningen och bönade och bad inför slipbasen: - Se på min nyfernissade båt. Du kan knappast säga att hon är ett vrak. Slipbasen hämtade då en yxa och med ett raskt hugg slog han ett gapande hål i bordläggningen och sade: - Nu är hon ett vrak i alla fall ... Sant eller falskt? Fruktan för slipbasen gjorde oss extra arbetsvilliga inför sjösättning och upptagning. Jag gjorde många misstag under tiden i Marabou River. För att skydda sönerna John och Gustaf och taxen Philip från att ramla i sjön borrade jag fast halvmeterhöga mantåg i kosterns skarndäck. Denna åtgärd utlöste ett ramaskri hos mina båtklubbskompisar. Att sätta mantåg på en koster var ett helgerån. Se till att hålla er kvar ombord, löd rådet. Hur pass väl mantågen skyddade oss vet jag inte men de var en ständig källa till problem. En stötta fastnade i en brygga när svall rullade in och bröt upp däcket. Jag får fortfarande dåligt samvete för denna skändliga handling. Vi seglade ut i Grodhavet (Mälaren) varje helg och i bästa fall nådde vi "Björken", det vill säga Björkfjärden och tog natthamn i Slandö Kalv, en av Mälarens många båtklubbar. Där fanns klubbstuga med gulnande inramade bilder från forna tiders kappseglingar och målade klubbstandertar. Vid bryggan fanns fasta bord för kvällsfika och samvaro. På söndagen seglade vi hem och kämpade genom Bockholmssundet. Ekerö kyrka var ett kryssmärke som vi såg alltför ofta. Röda av solen kämpade vi sista biten uppför Marabou River till bryggan. Det sades att de skarpaste Mälarseglarna med sina 22:or och 30:or varje vår hade ett hemligt möte då de förseglade sina bärbara bränsletankar till utbordarna. På hösten mätte de sedan hur stor mängd oljeblandad bensin de hade förbrukat. Det var höjden av sjömanskap. Målet var att segla en säsong utan att behöva starta motorn en enda gång. Det fanns många profiler i BSS. Woldmar Serrander skeppare på kostern "Cheek av Mysing", legendarisk långfärdsseglare i Svenska Kryssarklubben, minns jag bäst. Han kom smygande med is på fördäcket någon höstdag innan sista upptagning. Han ville ligga närmast slipen för att komma i först. En gång när jag hjälpte honom sjösätta råkade jag lägga båtshaken med kroken pekande akteröver vilket kapten Serrander reagerade på. Han utbrast med glimten i ögat: - Öhman, båtshaken skall alltid ligga med kroken pekande föröver! I dag 40 år senare tänker jag alltid på detta råd när jag greppar båtshaken i båten. I början av 70-talet flyttade vi från Sundbyberg och Marabou River till Nynäshamn. Där började vi ett nytt båtliv med kappseglingar och jollesegling med våra söner. ?