I dödens vatten

Jag glider i min båt längs stranden. Tyst i den sista skymningen som nu kommer tidigt. Inte en vindkåre känns. Dimslöjorna reser sig i strandsnåren och tar några svävande steg mot mig, ut över Gullmarns yta. Det är oktoberkväll. Tystnaden, mörkret och dofterna av multnande rester av sommaren manar: Tänk på döden. I den folktomma gästhamnen drar jag mig tillbaka till min lilla skans. Jag skruvar upp veken en aning för att kasta lite bättre ljus över uppslagsbokens hundraåriga sidor. Kanske också en aning till för att fördriva förnimmelsen av att en utdragen suck just steg ur djupen under båten. Nordisk Familjebok 1907. Låt se: Dödsstraff, Dödssynder, Dödsuret, Dödvatten - här har vi det:

"Dödvatten, en företeelse som emellanåt inträffar å grundt farvatten, bestående däruti, att en del af vattenmassan liksom suges fast vid och följer efter ett fartyg, härigenom i väsentlig grad hämmande dess rörelser. Ångfartyg torde nästan aldrig besväras af dödvatten, enär propellerns rörelse hindrar sugningen. Däremot äro segelfartyg icke sällan utsatta för dödvatten i vissa farvatten, sådana som Öresund och Kattegatt m.fl."

Denna kunskap var absolut toppmodern då detta skrevs för ett sekel sedan. Bara några år tidigare hade dödvattnet fått sin förklaring. År 1904 skrev oceanografen Vagn Walfrid Ekman nämligen en artikel om dödvatten, där han förklarade hur det fungerar fysikaliskt. Han avmystifierade därmed ett fenomen som ter sig nog trolskt och spöklikt för den som upplever det. Fridtjof Nansen beskrev exempelvis några år tidigare hur fartyget Fram, som eljest i god vind gjorde sex knop, fångat i dödvatten i Barents hav inte förmådde ens två knop, oavsett vilka manövrer som företogs. Nu var Nansen inte den vidskepliga typen utan han frågade nog Ekman om han inte kunde studera fenomenet närmare.

I Ekmans artikel finns ett fotografi av en liten båtmodell som bogseras fram över en typisk fjord, fast i akvarieformat. När man studerar den bilden blir det uppenbart vad dödvatten är. Båten seglar fram på ett tunt skikt av sötvatten som har färgats för att vi skall se hur det flyter ovanpå det salta, tunga vattnet som uppfyller djupet under. Vi kan tydligt se gränsytan mellan det lätta, söta vattnet och det tunga salta. På denna gränsyta, i båtens kölvatten, har stora vågor bildats. De är lika höga som båten. Översatt från modellskala till verklighet betyder det att en båt i dödvatten drar upp flera meter höga undervattensvågor bakom och under sig! Därmed kan vi förstå varför en båt i dödvatten upplever det som att den utan synbar anledning bromsas upp. Ty, att skapa dessa undervattensvågor förbrukar naturligtvis en massa energi som tas från seglet och mindre blir kvar till framdriften. Undervattensvågor, interna vågor på fackspråk, kan te sig som ett exotiskt fenomen, men vem som helst som har sett något så vardagligt som ett makrillmoln har beskådat interna vågor. Ett makrillmoln är inget annat än vågor på gränsskiktet mellan lättare och tyngre luft. Vattenångan i luften synliggör dessa interna vågor. Interna vågor ser ut som vågor på vattenytan men de har högre vågberg och djupare vågdalar och de rör sig långsamt, med bara några knop.

Hur skapar då en båt dessa interna vågor? Jo, under en båt som rör sig framåt sjunker vattentrycket en aning. Detta leder till att gränsskiktet mellan lätt och tungt vatten dras upp en aning - en intern våg har skapats. Den rör sig åt samma håll som båten. Om nu båten går med samma fart som vågen så följs de åt och båten förlorar allt mer energi till den interna vågen som i gengäld växer. På vattenytan syns så gott som ingenting. "Ångfartyg torde nästan aldrig besväras af dödvatten" säger den gamla uppslagsboken, men det beror faktiskt inte på själva propellern, som boken sedan påstår, utan på att om båten har tillräcklig maskinstyrka så klarar den att passera den kritiska farten och åka ifrån sin egen interna våg. Ju större skillnaden i täthet mellan det lättare och det tyngre vattnet är, desto mer märks dödvattnet. Därför märks dödvatten mest på Västkusten och i Öresund där det är ordentlig skillnad i salthalt mellan yt- och djupvatten. Särskilt här i Gullmaren, där Örekilsälven med sitt färska flöde mynnar längst in medan Kattegatt möter med sin sälta vid Lysekil, innan höststormarna riktigt satt igång att blanda yta med djup, här i denna kolsvarta oktoberfjord härskar dödvattnet.

Text och bild: Lasse Johansson