Historien om Ryds - del 1

Som det har stormat. Ett av Sveriges äldsta och största varv ligger mitt i Småland, långt från havet. Där har bakats bortåt100 000 båtar sedan 1964. Där har ägare kommit och gått och där har stormarna rasat.

Den kanske värsta stormen inträffade 1974. Då var kassakistan tom efter en sexmiljonersinvestering i en maskin som kunde spotta ut 80 båtar om dagen. Haken var att båtarna blev spröda som knäckebröd när de varit ute i solen för länge och flytmaterialet mellan sandwichlaminaten maldes ner till ströbröd efter en säsongs duster med vågorna. Anders Öhman, Dagens Nyheters båtskribent, skrev och larmade och båtförsäljningen sjönk som en sten. Ryds Båtindustri AB, ty så är det prosaiska namnet på varvet, närmade sig en stilfull konkurs. Men, som givet av en högre makt beslöt Volvos styrelse i samma veva att satsa på annat än bilar. Livsmedel och fritid var två heta branscher. På båtsidan siktade man in sig på Jofa, ABC och Ryds.

Gunnar Petersson, mer känd som Växjö-Pelle, kunde andas ut. Hans livsgärning slank honom ur händerna, men levde vidare i Pehr G Gyllenhammars trygga famn. Gunnar var smålänning, en nasare utan like, självlärd, fann alltid utvägar, en selfmade man, född i Chicago typiskt nog, men uppvuxen i trakterna kring Växjö. Svenska folket blev bekant med honom i slutet av 1940-talet då han två år i följd blev svensk mästare i spjut och kom nia i London-OS 1948 med ett kast på 62,80 meter. Spjutet blev hans visitkort och dörröppnare. ”Men,” sa han i en intervju i Vi Båtägare i slutet av 1980-talet: ”jag har aldrig skrutit med att jag var den och den, men jag har haft otrolig nytta av idrotten. ’Är det inte Växjö-Pelle’ brukade folk fråga och sen var ju halva jobbet gjort.”

Grunden till den merkantila karriären la han som 13-åring i cykelverkstaden i Ryd. När han la spjutet på hyllan var det rätt logiskt att fortstätta i tangentens riktning. 1950 köpte han badhuset i Ryd - dit storstadens överklass förr i tiden kom för att rekreera sig - för facila 35 000 kronor. Där drev han en grossisthandel i fritid: Pilbågar, simfötter, kanoter, gevär krocket, spinnrullar, kastspön, skridskor, trampbilar … Han var tidigt ute med att låna idrottstjärnors glans till sina produkter. ”Ryds Overdrive Ulf Sterner Edition” gav Ulf 1,25 kronor för varje sålt par. Kastspö i glasfiber blev en nyckelprodukt. Så här berättade Gunnar i en intervju: ”Det var en ingenjör i Åtvidaberg som vatt i Amerika och lärt sig tillverka glasfiberspö. Men han kunde bara göra halvmeterlånga spön som han härdade i morsans ugn. Jag satte på en nederdel av splitcane, alltså tonkinrör. Oj, vad de sålde.”

En vårdag 1964 bakades den första glasfiberarmerade båten i en nästgårds belägen möbelbutiks pannrum. Mannen som la laminat på laminat och såg båten växa fram var Bo Köhlefors, anställd av Gunnar i mitten av 1950-talet som en allt-iallo, dessutom svågerbarn. Om den första båten blev till belåtenhet eller om det krävdes åtskilliga prototyper innan den första farkosten - döpt till 1009 Delfinen - las ut till försäljning kan ingen i dag svara på. Hur som helst, skapelsen var knappt fyra meter lång, lättrodd och ”rank som fan”, enligt Gunnar. Priset var hyggliga 850 kronor, i dagens penningvärde plus moms strax under 10 000 kronor. Den följdes raskt av något större Tumlaren och en däckad sportbåt, lakoniskt döpt till 1000 - Sportbåten. Vem som ritat skapelserna nämns inte. Förmodligen gjöt man av grannens träbåt, typ. Att sno andras konstruktioner var knappast en framkomlig väg om man nu trodde på en framtid för plastbåtstillverkningen. Gunnar kontaktade en aktad konstruktör, Harry Becker på Lidingö. Ett klokt drag, skulle det visa sig.

Harry Becker, född i Karlsborg, årsbarn med Greta Garbo, försåg Ryd med en rad storsäljare åren framöver. Han ritade sin första båt vid 15 års ålder och var aktad i såväl KSSSs klubbhus i Sandhamn som på ljugarbänken i Vänersborgs BK. Hans namn stagade upp Gunnars politik att lägga sig 30 procent under konkurrenternas priser. I varvskretsar gick rykten om att han stal materialet eller så jobbade gubbarna gratis eller både och. Det fanns två anledningar till Gunnars låga priser:

1. Han övergav snabbt den trygga men tidskrävande metoden att lägga upp laminaten för hand. Han var en av de första i landet att införskaffa en spruta, vilket höjde produktionstakten som i slutet av decenniet snabbt närmade sig en årsproduktion på tusen båtar.

2. Slimmad administration. Tre personer på kontoret och 28 man i produktionen var proportionerna.

1970 blev ett genombrottsår om man läser historiken på Ryds hemsida och drar slutsatser av den. Gunnar sjösatte elva båtar, förmodligen inte på en och samma vårdag inför ett inbjudet pressuppbåd, utan snarare åren kring decennieskiftet. Men samlingen var imponerande och blottlägger Gunnars ambition att ta steget från insjöarna ut till kustbandet. Ryds L18 visades upp i två versioner, en kabinversion och en daycruiser. Båda byggda på Harry Beckers trimaranliknande skrov. L-et i namnet antyder att Bertil Ledin, racingförare och båtbyggare, hade ett

finger med i konstruktionen. De mätte 6,30 x 2,20 meter och gjorde 28 knop på topp med Volvo Pentas 130 hästars Aquamatic. Fullt godkända prestanda för 40 år sedan.

Kabinvarianten hade en bäddbar V-koj och garderob inomhus och pentry med vask och spis i sittbrunnen - Ryds första familjebåt och första båt med drevmotor. Daycruisern hade snygga linjer och skulle inte skämmas för sig på dagens båtmässor. Hajen blev en storsäljare vad tiden led. DC-versionen var en läckerbit, en ”rymlig och stabil familjebåt med mycket goda sjöegenskaper … maximala utrymmen med fyra kojplatser om 185 centimeters längd”, upplyste broschyren. Hajen mätte 4,9 x 1,9 meter.

Trimaster var ännu en Beckerkonstruktion med ett rent trimaranskrov, en nätt styrpulpetare på dryga fyra meters längd. Det bäriga skrovet tålde 55 hästar på akterspegeln och flög i väg i 31 knop med två personer ombord. Nu var Gunnar på banan där de gamla anrika varven höll till. Nu satt Ryds på det skepparkepsprydda båtfolkets karta. Fabrikens kapacitet ökade efter hand. Ryds Camping visades upp på mässorna 1971. Den blev Harry Beckers mest sålda båt, lite drygt 7 000 blev det under diverse namn - Triss 560 HT och Ryds 560 HT - och varierande skrov.

Den första generationen tålde maximalt 25 hästar på akterspegeln och gjorde som bäst åtta knop. Men, skrev Båtnytt: ”Med fullgas och 25 hk går den med något höjd stäv. En motor med lägre effekt torde vara ett förnuftigt val.” 1976 modellerade Harry Becker om skrovet så att det tålde den dubbla effekten. Toppfarten ökade till dryga 20 knop. Och med den förändringen sköt försäljningen fart.

De första åren var byggena ojämna i kvaliteten. Det fanns ingen plastakademi för att söka kunskap. Bo Köhlefors byggde och lärde allt efterhand och sa blygsamt vid ett tillfälle: ”Vi gjorde kanske inte bättre båtar än andra, men vi hittade på kluriga lösningar i tillverkningen och kunde producera billigt, det var nog hemligheten att det gick så bra.” Ryds tillverkade billigt och sålde billigt. Skaran av återförsäljare växte för vart år. Gunnar Petersson var en lysande försäljare.Men strategin att vara billigare än konkurrenterna gav bismak: billiga båtar är billiga byggen, sa båtfolket och det blev stämpeln på akterspeglarna.

Gunnar Petersson var idérik, ambitiös, lätt äregirig, en dålig förlorare, lätt auktoritär och formell mot de anställda, men framför allt orädd. Att prova på, ta risker var hans livsluft. Han importerade skridskor från Taiwan, jeans från Indonesien, dunjackor från Kina och flanellskjortor från Indien. När han i en intervju i mitten på 1980-talet blottlade sina två stora fiaskon i prova-på-branschen nämner han först köpet av 15 000 kvadratmeter mark i Växjö avsedda för ett modellbygge. Det rann ut i sanden. Den andra katastrofen glider han förbi i ett par meningar. 

1973 köpte Gunnar en mirakelmaskin för sex miljoner kronor, en investering värd 37 miljoner i dag. Den kunde gjuta allt från trädgårdsmöbler till båtar. Sjok av ABS-plast (sampolymer) las i en vakuumpress och formades på nolltid till inner- eller ytterskrov. Dessa fogades ihop och mellan rummet fylldes med polyuretanskum. Gunnar räknade med att sälja ABS-versionerna 20-30 procent under priset på motsvarande i glasfiberarmerad plast. 12 000 båtar var den planerade årsproduktionen om jag läser rätt i skrytbroschyren: ”Ryds presents one of the largest vacuum forming installations in Europe for boats of ABS plastic and other articles.”

Det var trögt i portgången minns Bo Köhlefors: ”Vi fi ck ju lära oss allt själva eftersom ingen visste. Och det är klart att ett och annat misstag begicks.” Decenniets understatement? Solens UV-strålar bröt ner plasten. Bulor bildades lite här och där på skroven (”bulbåtarna” var den interna benämningen på ABS-båtarna för att skilja dem från de i glasfiberarmerad plast - en del modeller byggdes nämligen i bägge materialen). Polyuretanskummet pulvriserades och hamnade som ett gäng sågspån i kölsvinet mellan skroven. Tidningarna skrev - Anders Öhman på Dagens Nyheter var den flitigaste - köparna backade, återförsäljarna skickade tillbaka båtar, order annullerades, kassan sinade, Gunnar Petersson var nere för räkning. Läs om räddningen i Vi Båtägare nr 2.

Haken var att båtarna blev spröda som knäckebröd när de var ute i solen för länge.

I varvskretsar gick rykten om att han stal materialet eller så jobbade 

gubbarna gratis eller både och.

Ryds Camping visades upp på mässorna 1971. Den blev Harry Beckers mest sålda båt.

I 30 års tid sände SVT  Tekniskt magasin under ledning av Erik Bergsten,

legendarisk pedagog. När Gunnar Petersson tagit hem ABS-maskinen

för att baka båtar kom Erik med stab på besök.

Ryds Natica (obs! inte Nautica) ritad av Bo Oldenburg var en smärt salongsbåt med pentry, toalett, kojer och

utgång genom vindrutan. Före sin tid? Absolut.

Bo Köhlefors arbetade på Ryds hela sitt liv och köpte varvet två gånger.