Generation efter generation

Farfarsfar snickrade till en segelkanot för eget bruk 1919. Det var då det började. Hans sonsons son sålde elva år gammal sin första båt .

För inte så värst länge sedan byggdes Laurinkonstruktionen Williamskryssaren. En stadig motorseglare. Totalt byggdes 48 stycken. William byggde 30-40 av den nordiska folkbåten samt en okänd summa A 22- or och inte minst olika tappningar av Petterssonbåtar. Och skärgårdskryssare och motorbåtar i allmänhet. Estlander, Herlin och Reimers höll i ritstiftet rätt ofta. Carl-Ivar William, 86: »Vi hade samarbete med Knud H Reimers, som hade övertagit Gustaf Estlanders verksamhet, men Reimers var hård i affärer och betalade oss uschelt, så vi tvingades bryta samarbetet. Jag tror det var strax före kriget.« (Motala båtvarv levererade en Reimersbeställning så sent som 1947, så där minns den i övrigt minnesgode Carl-Ivar nästan ett decennium fel.)

»Reimers lät bygga båtarna och sålde dem sedan och tog förtjänsten själv. När nordiska folkbåten kom så tog vi själva beställning direkt från kunden och kunde en tjäna en hygglig slant. Det var ju standardritning och rätt lätt att hantera. Folkbåtarna byggdes bara i lärk här. Och det var så bra med det där för det finns ett stort lärkbestånd alldeles i närheten. Pappa kände skogvaktaren och han ringde ibland och sa att nu hade han några träd som borde intressera. Och det var rätt för det mesta och det fälldes och vi sågade själva upp och la på torkvinden ungefär ett år.«

»Det var något trubbel med folkbåtsförbundet och Motala båtvarv. Vad var bakgrunden?«

»Våra båtar kom för det mesta först på kappseglingarna på 1940-1950-talen och det uppstod misstankar om att de var preparerade på något otillbörligt vis. Våra byggen kontrollerades minutiöst av förbundet och det visade sig att de var ute i ogjort väder. Våra folkbåtar seglade helt enkelt snabbt.« Carl-Ivar William är ekonomiansvarig och klev in på varvet år 1935.

»På den tiden var det kärvt och vi byggde båtar dels för att hålla arbetet igång under vintern men också förhoppningsvis för att tjäna en slant eller fler. Båtbyggare var på den tiden i klart underläge. Man tog kanske ibland vad man kunde få. Men det fanns en gräns för hur lågt man kunde pressa oss. Man fick sätta ner foten.«

Varvet byggde också många campingbåtar ända in på 1960-talet. Ursprungligen Söderköpingsbåtar som från 1930-talet utvecklades och slutligen kunde bära ända upp till 40 hästkrafter starka snurror. Varvets båtar var väl byggda och än idag - om väl skötta - efter sjösättning täta över en natt. Varvets båtbyggare var snarare konstnärer än trämördare. En av legenderna i varvets historia var Bertil Karlsson, ingift i familjen William. Om honom sägs att han var senare än andra till jobbet. Två gubbar bordade på ena sidan och Bertil ensam på den andra. När dagen var slut låg han ett bord före. Han utsåg lämplig bräda, ritade sina markeringar. Sågade och hyvlade. En gång. En gång till. Smack. Så var det bra. Föds inte många sådana båtbyggare på en generation. Williams, Motala båtvarv, hade flera på den tiden båtbyggandet begav sig.

Jan William: »Nu har vi en man som är väl framme i träarbeten och vi har en gammal kämpe i varvet, Gunnar, som jobbat här nästan hela livet, som kommer och är mentor och griper in i övrigt när det behövs. Vi har resurser att bygga från scratch i trä och plast men nu handlar det huvudsakligast om fullservice. Reparationer, översyner, installationer, motorrenoveringar. Det här är förhoppningsvis den sista säsongen vi har så mycket att göra. Vi har fått slå ifrån oss arbete. Låter naturligtvis inte klokt, men vi har också varit något underbemannade. Dag, min pappa, har varit litet krasslig och det märks direkt. Han kan inte gå för fullt just nu.«

Dag är bara 73 och broder Carl-Ivar endast 86. Han, Carl-Ivar, sköter ekonomin men har en assistent som fasas in så sakteliga. Beredd den dag Carl-Ivar vill dra sig tillbaka.

»Ni jobbar inte på söndagar? Är det något religiöst i botten eller?«

»Nej, vi jobbar så mycket så vi tycker att vilodagen ska helgas som det står skrivet. Varför finns det så få familjevarv kvar idag? Jo, därför att barnen har sett föräldrarna jobba jämt. Alla dagar.«

Jan William: »Jag har sprungit här sedan jag började gå och min första båt sålde jag när jag var nio år. En Ockelbo B 15 med en 15 hästars Evinrude. Affären gjorde jag helt själv. Min son Hampus var elva när han sålde sin första båt.«

»Barnarbete, är inte det förbjudet?«

»Inte när det är frivilligt, anser jag.«

I flera decennier byggde man om och skötte greve Lennart Bernadottes båtar på Motala varv. Först Stella Polaris och sedan under nitton år Stella Nova. Det var åtskilliga ombyggnader och ändringar under årens lopp. Vid ett tillfälle blev det minst sagt äventyrligt under gång från Motala till Tyskland. Dag William var skeppare och i övrigt fanns fjorton personer ombord: kamreren på Mainau och vänner och bekanta till greve Bernadotte. Alla sjösjuka.

»Ute i Kattegatt blåste det småspik och var bra sjöhävning och bränsleförsörjningen stod inte rycken. Kom luft i systemet och dieslarna stannade. Vi var verkligen i nödläge och fick assistans av en Danmarksfärja som sköt över en lina och med den drog vi över en tross. Åtta centimeter grov. Vi hade inte annat att göra än att sätta fast den i ankarspelet. Sen satt de upp farten, ville väl hålla tidtabellen, och drog upp spelet med bultar och allt och oljan rann ut över däck och gjorde det svårt att röra sig där. Vi fick nu lägga trossen runt styrhytten. Nå, vi kom i hamn i Danmark men böket innan vi utan manöverförmåga kom an till de stora skrovliga stenkajerna var tidsödande och marigt. Hon var stor, Stella Nova, 119 ton. 26 meter. Bernadotte var glad över den här resan av två skäl. För det första att det var jag som förde båten för det hade hans nerver inte klarat. Två, allt som gick åt pipan kunde åtgärdas på den ännu gällande garantin. Skutan blev rätt omskakad och det som inte säkrats ordentligt från början kunde nu ses över och anpassas efter verkligheten.«

Text: Leif A. Sandberg

Foto: Åke Cyrus