Flygsegla med Windrider Rave

Självklart är det dumt att pressa båtar över deras kapacitet. Lika självklart är det för Våghalsen att göra det. Och ibland får det konsekvenser. Provseglingen av Windrider Rave, en av världens snabbaste segelbåtar, slutade med blod och kapsejsning. Ready for take off. Jag skotar hem och båten tar fart. Först sakta. Sedan drar jag spaken som reglerar höjdrodret bakåt varpå skroven reser sig lugnt ur vattnet. När aktern till sist släpper ytan bryter dramatiken lös. Allt motstånd försvinner och plötsligt accelererar båten ursinnigt. Ungefär som att köra en risig Volvo 240 som vips får effekten av en Viper med 500 hk. Det går fort och känns aningen okontrollerat. Styrningen, vilken regleras med fötterna, blir extremt känslig och jag behöver bara vicka på stortån för att gira tvärt. Jag trycker kroppen bakåt för att sitta stabilt. Adrenalinet sjuder. Varje muskel spänns automatiskt, som om jag undermedvetet förbereder mig för en krock. Något som förvånar är att båten seglar bekvämt. Vågorna som möter oss innan vi når öppet vatten är små och vi svävar smärtfritt över dem. Men när havet öppnar sig och sjön börjar gå hög får vi problem. Raven är inte gjord för att parera stora vågor. Bärplanen, som ska ligga precis under ytan och hålla skroven svävande, skär nu upp i luften och förlorar bärkraften när de landar i vattnet. Skroven störtar, det blir tvärstopp och vi fullkomligt begravs i böljorna. När vinden återigen rycker tag i riggen trycks båten upp på bärplanen. Rodret tjuter och saltvattnet sprutar i ögonen. - Varför har vi inte på oss skidbrillor! gormar jag genom vinden till Mikael. Han är fullt upptagen med att länsa ut vatten och skakar bara på huvudet. Det är omöjligt att utnyttja fartresurserna till max. Vi lyfter och kraschar om vartannat och har inte en chans att hålla jämn fart uppe på bärplanen. På kajakvis har jag spänt ett kapell kring midjan, men i en av våra värsta kraschar slits det bort från sitt fäste kring cockpiten och vattnet får fri väg rakt ned i mittskrovet. Mikaels intensiva länspumpande räcker inte. Läget blir kritiskt. Gottskärfjorden utanför Kungsbacka kokar med stora vitskummande vågor denna dag i slutet av maj. Det blåser halv storm och regnet ligger i luften. Extrema förhållanden för en liten bärplanstrimaran som Windrider Rave. Den är 5,2 meter på både längden och bredden och så låg att vattnet bara är centimetrar från att välla in i sittbrunnen. När den ligger stilla vill säga. Väl igång lyfts skroven 1 meter ovan ytan och på platt vatten klarar den farter på upp till 1,6 gånger vindens hastighet. Till exempel 32 knop i vindar på 10 meter per sekund. Rekordet är 41 knop. Det kommer inte att nås idag. Instruktionsboken avråder från att ge sig ut i starkare vindar än 10 meter per sekund. Risken att materialen inte står pall anses vara för stor. Idag blåser det 15 meter per sekund i byarna och de värsta vågorna är 2 meter från botten till topp. Men med tanke på fartrekordet antar jag att restriktionerna har skrivits med viss säkerhetsmarginal. Och om våghöjd finns inga varningar. Självklart var det aldrig snack om att ställa in seglingen. Gränser är till för att tänjas. Bärplanens funktion Raven kan enkelt seglas av en person, men vid hårt väder är det gynnsamt att få mer vikt i båten. Därför får Mikael Sundebäck, återförsäljaren för Windrider i Sverige, sitta i främre cockpiten. Jag tar plats i aktern där allting sker. Styr gör jag med fötterna och storskotet och bärplanen regleras med händerna. Simultanförmåga är nödvändigt. Sidobärplanen hjälper, förutom att lyfta skroven, till med att minska krängningen. De är försedda med en reglerbar vingklaff som sitter bak på bärplanet och regleras med hjälp av en elastisk lina. Lovartsidans vingklaff vinklas uppåt för att trycket ska öka på ovansidan och lyftverkan därmed minska. Läsidans vingklaff vinklas nedåt för att trycket ska komma underifrån och skapa lyftverkan. När dessa två samspelar kränger inte båten. Till stor del sker det hela automatiskt. Detta tack vare de bågformade stängerna som sitter på sidan om bärplanen. De släpar ständigt i vattnet för att reglera lyftverkan. Om skroven sjunker för lågt eller lyfter för högt fjädrar bågen och ändrar vingens vinkel. På det aktre bärplanet, vilket också är rodret, sitter också en vingklaff (höjdrodret) vilken reglerar höjden och vinklas med en spak på äkta flygplansmanér. Framåt dyker båten och bakåt stegrar den. Krävande segling Jag har också provat Raven i lätta vindar. Då fastslog jag att 6 meter per sekund inte är tillräckligt för att Raven ska resa sig upp på bärplanen med endast fock och storsegel. Därför finns också ett större försegel vilket är ett mellanting av en gennaker och en genua och kallas för reacher. Den hissas på ett peke och är till för att ge extra krut i startmomentet. Så långt ett bra tillbehör. Men väl uppe på bärplanen upplevde jag att båten tenderade att dyka. Anledningen kan vara att bärplanen är placerade ganska långt bak och bärkraften i fören är för dålig för att klara segelytan. Till och med utan reachern gäller det att trimma noga med höjdrodret för att nosen inte ska dyka i vindbyarna. För att en oinvigd seglare ska få ut maximal fart och kontroll av Raven krävs sålunda optimala väderförhållanden. Något som slog mig direkt när jag hörde om konceptet med bärplan är att seglingskänslan borde bli lidande av att man som på Minitolvorna (2.4 mR) sitter fast i en cockpit. Vanligtvis tycker jag att en del fysisk ansträngning måste till för att segling ska kännas häftig, vilket uppnås när man hänger i trapets, burkar eller vindsurfar. Då är kroppen i ständig rörelse och man följer båtens alla rörelser. I Windrider Rave sitter man stilla, är helt fast och klaustrofobin är inte långt borta. Men tack vare bärplanen blir seglingen fartig och rolig ändå. Och icke fysiskt krävande, vilket vissa kanske uppskattar. Kall och blodig Vattnet sköljer in i skrovet och båten blir svårare att hantera för varje sekund. En vattenfylld jolle är krånglig att segla redan i lätt bris. Den gungar fram och tillbaka och gör lite som den vill. När vi dyker in i nästa våg rusar allt vatten från aktern till fören och kapsejsningen är ett faktum. Masten slås ner i vattnet och jag lyfts mot skyarna. Mikael faller i vattnet men klamrar sig fast på de sylvassa bärplanen för att hindra båten från att slå runt helt. Hans händer skärs upp, blodet rinner och det 10-gradiga vattnet tränger in i hans tunna våtdräkt. Huttrandet övergår till att han knappt kan röra lemmarna. Jag hänger kvar uppe på aktern och kämpar för att lossa storskotet och släppa vinden ur seglet, men jag är för långsam och masten pekar snart mot havets botten. Vi hänger oss på varsitt bärplan för att skapa hävkraft, men är chanslösa att få tillbaka båten på rätt köl. Lösningen blir att fästa en tamp i fören på följebåten och dra Raven upp på rätt köl. Inte en helt enkel manöver i detta väder. Udda Windrider Rave är ett fartvidunder som inte liknar något annat jag seglat på öppet vatten. Att segla den för fullt ger samma känsla som infinner sig precis innan hjulen dunsar i marken när man landar med ett segelflyg. Bara vindsus hörs. Farten känns i hela kroppen och koncentrationen är påtaglig för att man ska undvika att krascha. Men i segelflyget är man helt instängd. Raven är öppen och stänkande vatten och rodrens vinande genom vattnet spär på frihets- och fartkänslan ytterligare. Ett plus är också att underlaget är mjukt och farten inte är så hög att man riskerar att dö vid minsta felmanövrering. Även om det stundtals känns så. ?

Data

Windrider Rave

Längd: 5,2 m

Bredd: 5,2 m

Bredd trailer: 2,3 m

Vikt: 182 kg

Djupgående: 0,3-1,2 m

Masthöjd: 7,6 m

Design: Dr Sam Bradfield

Pris: 137 000 kr

Info: www.windrider.se

Tel 0706 05 93 19