Flamman - Lars von Malmborg

Han heter Lars von Malmborg. Och är den som brinner mest här i landet för båtlivet. Jag säger det utan att luta mig mot någonting annat än min erfarenhet. Jag har träffat åtskilliga freaks, entusiaster, dårar, mycket intresserade, galna i båtar och så vidare, eftersom jag sysslat med båtjournalistik i över 30 år, men ingen som brinner för båtlivet som han. Nej, han brinner inte speciellt för båtarna, skärgården, naturens majestät, fåglarna, fisket eller det rofyllda, vad det nu än är, utan för allt detta och för det som sker på landbacken mellan den 15 september och den 15 april. Då de flesta har lagt båteriet på hyllan. En levande fackla året runt, med andra ord.

Du som har din försäkring i Svenska Sjö kan skänka honom en vacker tanke. Han var inte ensam men en i gänget som tröttnade på försäkringsbolagens envisa Nej. Nu är vi i mitten på 1960-talet. Båtfolket ville ha försäkringssäsongen förlängd med 14 dagar. »Försäkringsbolagen var omedgörliga. De förstod inte att båtklubbarna drevs av frivilliga krafter som måste arbeta på dagarna för sin försörjning. De stora klubbarna måste börja sin torrsättning i början av september för att hinna få upp allt på land till den 15 oktober. Båtfolket var heligt förbannat på försäkringsbolagens pampfasoner. Mälarens Motorbåtsförbund uppdrog åt sin styrelse att ta kontakt med engelska försäkringsbolag. Jag var sekreterare i styrelsen, hyggligt kunnig i engelska och hade dessutom statistik i min fil. kand. och blev så en av de drivande i det som idag är Svenska Sjö«, berättar Lars.

Året var 1967. I år genomför han sin sista mandatperiod som upphör vid utgången av 2007 och leder för en av de sista gångerna förhandlingar med Lloyds i England. Den som uppskattar Svenska Båtunionen (båtklubbarnas paraplyorganisation) kan också skänka Lars en vacker tanke.

Återigen - han var inte ensam om att reformera Svenska Motorbåtsunionen till en modern riksorganisation med representativ demokrati. Det fanns två skolor. Den ena falangen stred för ett »B«, alltså samma organisation som »M«, Motormännens Riksförbund, med direkt anslutna klubbar. Den andre med Lars på barrikaden argumenterade för en organisation med distriktsförbund och unionsstyrelse, en organisation med förutsättningar att rymma alla landets båtklubbar. Idag finns över 900 klubbar under SBU: s paraply.

Om falangen för »B« hade vunnit striden hade vi fått uppleva årsmöten med representanter från 900 direktanslutna båtklubbar ... Lars var ordförande i SBU fram till 1994. Eftermälet kan sammanfattas med tre ord: Effektiv. Dominant. Lyssnande. Mittenordet är det som rymmer mest spänning vad jag kan förstå efter att ha lyssnat runt lite i SBU-kretsar. »Han låg alltid ett steg före oss andra i tanken«, berättar Staffan Högardh, som var SBU: s generalsekreterare under Lars tid som ordförande. »Vilket fick oss andra att invänta vad Lars tänkte och tyckte innan vi yttrade oss. Det kunde bli rätt tyst på mötena innan Lasse sagt sitt. Jag tror att han kände av sin dominanta ställning och att det var en av orsakerna till att han avsade sig uppdraget.«

En annan som ska skänka Lars en vacker tanke är den som uppskattar Båtliv, SBU:s tidning. För övrigt Europas största båttidning med en upplaga på 135 000 exemplar, låt vara gratis distribuerad till medlemmar i båtklubbar anslutna till SBU. »Det första försöket med en SBU-tidning var en rätt så bedrövlig historia som hette Fritidsbåten. Den var tunn och allt annat än professionell. Det andra försöket började med en kampanjtidning mot båtskatt och registrering och som vi gjorde tillsammans med båtbranschen. Den föll väl ut och blev efter vissa födslovåndor Båtliv. Och den tillsammans med Båtorganisationernas Egen Försäkring är det som båtfolket mest uppskattar av SBU:s verksamheter. Det visar åtskilliga enkäter vi har gjort.«

Tanken att flera organisationer ska företräda båtfolket har i alla år ifrågasatts. I mitten av 1980-talet hade förhandlingar mellan SBU och Seglarförbundet kommit så långt att förbundens styrelser var överens om att lägga likalydande propositionen på respektive årsmöte. Som hölls i samma lokaler i Uppsala. Gemensam middag var planerad. Och jag förmodar att ett och annat gratulationstal hade finslipats. SBU:s årsmöte röstade för en sammanslagning. Seglarförbundet röstade ned styrelsens förslag. Middagen var knappast gemytlig. Bland annat flög fet potatis över honnörsbordet. Vad det inte väl svagt av Seglarförbundets styrelse att inte känna hur landet låg innan de la sin proposition, undrar jag.

»Seglarförbundet är organiserat som SBU: båtklubb, distriktsförbund och förbundsstyrelse. Längs den vägen var nog styrelsens förslag förankrat. Men seglarna har ytterligare en gren i sin demokratiska uppbyggnad, nämligen klassförbunden, Vegaklassen, Stare, Folkbåt och alla andra klasser. Och där blev det tvärnej. Klassförbunden ansåg att idrotten skulle förlora på en sammanslagning. Hur som helst var jag nog innerst inne glad att det inte blev bröllop. Folk sa efteråt att det syntes i mitt ansikte. Det var väl så. Det skulle nog ha blivit ett evigt kattrakande och omöjliga prioriteringar typ ska vi lägga pengarna på OS eller på frivillig besiktning. Efter det brutna äktenskapslöftet stod det i alla fall klart att SBU var en främjandeorganisation och att seglarna organiserades i ett idrottsförbund.« De finns de som ännu talar om den ideologiska debatt som fördes mellan två stridstuppar på SBU: s riksdagar på 1970-talet. Lars von Malmborg och Piteåsonen Bo Lundmark. Att de rök ihop rent fysiskt är nog en skröna.

»Staketlasse« var Bos öknamn på Lars. Och striden gällde klubbarnas framtida inriktning. Bo argumenterade för öppna klubbar med inriktning på det sociala. Bryggor och annat världsligt kunde kommunerna ta hand om. Som uppvuxen med båtklubbskulturen i Stockholm, präglad av inhägnader uppförda av ideellt arbetande, såg Lars en fara i att lita på andra än sig själv. Striden vann Lars. »Vi var båda debattglada, men alltid goda vänner.« Jag påstår, lätt provocerande, att SBU:s årsmöten - båtriksdagarna - är rätt tunna historier som bjuder lite tuggmotstånd. Lars svarar diplomatiskt att mötena ägnar sig rätt mycket åt SBU:s inre liv. Och det därför att: »SBU gör ingen omvärldsbedömning. Och heller ingen framtidsanalys. Vad händer ute i samhället? Hur ändras folks vanor? Hur påverkar det båtlivet och SBU? Blir båtarna större och större? Eller mindre och mindre. Gör man ingen analys, har man ingen utblick, blir det lätt mycket navelskåderi.« Jag påstår att båtlivets organisationer alltid har sparkat bakut så fort registrering, båtskatt och körkort varit på tapeten. Lars håller inte med.

»Frågorna har alltid diskuterats. I den första stora fritidsbåtsutredningen i början av 1970-talet satt dåvarande SBU-ordföranden Sven Nylander med, och den utredningen föreslog en båtavgift, med Svens goda minne. Förslaget rann ut i sanden. När jag timmarna efter det att den borgerliga regeringen hade förkunnat att den ämnade skrota den obligatoriska registreringen för båtar, förmedlade den i mitt tycke glada nyheten till SBU:s styrelse visade det sig att majoriteten ville behålla den.

Det förvånade mig. Registrering är onödig. Det är min åsikt då som nu. Den minskar stölderna, sägs det. Ulrika Messing mumlade något om en registrering på båtar över sju meters längd. Det är båtar under den längden som är stöldbegärliga. Större båtar stjäl man ur. Om båtarna stjäls hamnar de i Venezuela. Jag är vidare mot promillegränser. Sen de infördes i Finland har Pekka en alkomätare med sig för att se om han kan ta en till. Vi har lagar som reglerar fylleriet. De ska tillämpas tuffare. Anledningen till att promillegränser införs är att åklagaren inte vill driva fall som är svåra att leda i bevis. Han vill ha siffror att stödja sig på. Jag tycker inte man ska ha någon promille i blodet när man kör båt i trafikerade farvatten. Körkort? Absolut. Inte tvärs över disk, men på snabba båtar. Kopplat till utbildning, naturligtvis. Och den ska inte bara bestå av teori. En åldersgräns bör finnas på snabba och eller större båtar, men ungar måste samtidigt lära sig köra båt genom att - köra.«

Jag för in samtalet på ålderspyramiden. Förenings- Sverige drivs av 55-plussare. Rekryteringen är en rännil. Lars håller inte med. Vad annat att vänta från en som tänker ytterligare ett hack? »När jag som 21-åring kom till Essinge BK, sa gubbarna att det var bättre förr. Det säger de idag också. Då tänker jag att då var ju jag med. Och inte fasen var det bättre då. Det var en mix av unga friskusar och gamla stötar som stod för ruljangsen då som nu. Med den skillnaden att nu är de gamla stötarna friskare och orkar mer. Hur ser samhället ut utanför båtklubbens grindar? När ungarna ska skjutsas till dagis och villan ska amorteras finns det inte så mycket tid över till båtklubben. Men väl när ungarna är utflugna. Och innan de har kommit till världen. Så är villkoren.« Jag tar upp ett annat livligt debatterad spörsmål: båtklubben har blivit en parkeringsplats utan social funktion. Än sen då, menar Lars.

»Vad är det för fel i det? Alla kan inte engagera sig i klubblivet. När min grabb lirade hockey var jag glad att det fanns en farsa i grannskapet som gillade hockey och som körde ungarna till matcherna. Om alla var lika tända på båtlivet som jag skulle det bli ett sjuhelsikes liv i klubben. Och ungarna fick ta sig till matcherna för egen maskin.«

LARS VON MALMBORG

Född 1938. Arbetade på FOA, numera Försvarets Forskningsinstitut, i hela sitt liv. Gick i pension som förvaltningschef.

Medlem i Essinge Bk i 53 år, ordförande 1971-2004.

Mälarens Motorbåtsförbunds sista ordförande och

Saltsjön-Mälarens Båtförbunds förste 1975-1981.

SBU-ordförande 1981-1993. Sekreterare och ordförande i Försäkrings-kommittén 1967-2007.

Började med roddbåt med snurra och sprisegel. Därefter en Electrolux-typ, så en skötbåt. Storkvark och nu en Vega. Seglade förr hela somrarna, 2 000 sjömil per säsong. Nu flitig seglare i Mälaren.

Gift med Gerty (»lika båttokig som jag«), son och dotter. »Han är lagom båtintresseerad, hon är en utmärkt seglare.«

Intresse vid sidan av båt? Nej, inget att tala om.

Text: Lasse Genberg