Ett noll till firren

Trots att jag inte är någon fiskare värd namnet, ägde jag två abborrnät. Det var vad experten i butiken kallade dem, men jag tvivlar på att en enda firre vill dela hans uppfattning.

De blev hängande några år i en liten bod vid stranden och såg väldigt pittoreska ut. Det finns ju till och med restauranger som hänger fisknät på väggarna i förhoppning om att gästerna ska lita på deras »seafood«. När näten hängt till sig i boden, började det bli dags att sjösätta dem. Jag hade min vän Falken på besök ute på ön och frågade om det inte skulle vara spännande med ett fiskafänge, och dessutom ganska gott med smörstekt abborrfilé.

»Jo, tyckte Falken, har du några nät?«

»Jag har två äkta abborrnät hängande, det är bara att sticka ut och slänga i dem.«

»Har du rätt att fiska här då?«

Vissa frågor är inte så enkla att svara på. För säkerhets skull frågade jag grannen Arne, själv gammal yrkesfiskare. Han sa nånting om att du kan väl slänga i ett par nät utanför udden där borta.

Jag lydde roder, och vi plockade fram de två näten. Falken ansåg att vi behövde några tampar och tomma plastdunkar, ett par stenar och annat. Han insåg att mina kunskaper i ämnet var rätt skrala och rotade runt i förråden. Till slut var han nöjd; vi tycktes ha allt som behövdes. Vi lastade alltsammans i snipan, plus ett par öl och en salamikorv. Solen hade ännu inte hunnit gå ner, kvällen var ljum och skön när vi lämnade bryggan. Denna brygga hade i fjol varit ganska snygg, men isen hade lekt med den under vintern och förvandlat den till något som enligt Falken mer påminde om en propeller. Man ska inte lyssna på sånt, men något skev är väl bryggan, det måste jag medge, ty ingen rår på isen. Jag hade till att börja med en viss respekt för Falkens kunskaper i fiskerikonsten. Den har dock klingat av en smula. I solnedgången puttrade vi lugnt ut på fjärden och fram till den rekommenderade platsen. Med finurliga knopar sammanfogades de båda abborrnäten och vi började tala om vad vi skulle servera till de stekta filéerna.

Att lägga nät på kvällen är väl okej, men varför måste man ta upp dem så förbaskat tidigt på morgonen? Detta krav låter näst intill lutheranskt i mina öron; har firrarna fastnat i nätet så har de väl. Abborrar kan väl inte klockan - och på vilket sätt skulle det i så fall hjälpa dem? Sedan vi sjösatt de båda näten styrde vi nöjda hemåt och var helt överens om det vansinniga i att sätta klockan på ringning långt före den tid man normalt lämnar kojen. Resultatet blev det enda logiska: alla de abborrar som hittat in i våra nät skulle självklart vänta tills vi kom och hämtade dem. Vi hade en trevlig kväll. Det blev ganska sent innan Falken lommade iväg till sin koj i friggeboden. Vi hade bestämt att vittja näten när vi sovit ut. Skärgårdsmorgonen kom, ännu en vacker sådan. I lugn och ro åt vi vår frukost innan vi åter bordade snipan och styrde ut mot fångstplatsen. På långt håll lyste de vita plastdunkarna, men de låg inte riktigt där vi lämnat dem. Falken gissade att det var den rika fångsten som flyttat på alltsammans. Jag håller med om att man ska vara positiv i de flesta lägen, även om det inte alltid hjälper. Vi vittjade näten. Det vill säga, vi försökte lyfta dem ur sjön, vilket inte var det enklaste efter det sätt som de tycktes ha dansat runt på under natten. Det ena nätet fick vi ombord, det andra var plötsligt borta. Det vi fick upp innehöll inte en enda fisk, däremot en hel del tångruskor och annat oätligt. Abborrarna vet tydligen inte vad abborrnät är. Eller också vet de.

Det blev stekt isterband till lunch, inte det sämsta för den som kan stuva potatis. Vi försökte inte ens. Vi tröstade oss i stället med en snaps och diskuterade på vilket sätt ett helt abborrnät kan försvinna. Svaret kom inte förrän på hösten, när båten kom upp på det torra. Då hittade jag det försvunna nätet lindat runt propelleraxeln. Jag är ingen fiskare, men äger fortfarande ett abborrnät. Någon intresserad?

Text: Jan Agrén

Illustration: Anders Jelving