En klass för sig

Muskoka Lakes träbåtskultur är unik. Och imponerande.

Om inte Gravenhurst är bekant för dig så förlåter jag. Så var det även för mig tills för fyra år sedan. Staden är ett litet sömnigt samhälle. Lite avsides placerat vid stranden av en av de tre sjöar som utgör the Muskoka Lakes - eller bara the Muskokas. Jag fick korn på Gravenhurst genom den fantastiska boken Wood & Glory (rekommenderas starkt) som beskriver båtlivet på fantastiska the Muskokas - tre sjöar sammanlänkade genom ett system av kanaler och älvar. The Muskokas får Stockholms skärgård att blekna. Ja, lite i alla fall.

Gravenhurst har motorbåten att tacka för sin existens. Tack vare den tog staden fart i slutet på 1800-talet. The Muskokas bestod då av näst intill helt oexploaterade landområden - bortsett från att traktens rika män var i färd med att bygga det ena påkostade sommarstället efter det andra vid stränderna. En egen arkitektur växte snart fram med sommarställen helt byggda på vattnet. I bottenvåningen båthus och ovanpå en eller enochenhalv våning bostad. Eftersom vägar till en början inte existerade gick all transport till Gravenhurst först med tåg. Och därifrån på vattnet med egen motorbåt, den snabba och vackra som användes endast för transport till och från staden. Den fick sedan guppa i båthuset, medan ägaren satt på sin veranda och njöt av stillheten. En harmonisk tillvaro, men kanske lite trist. För att få lite fart på somrarna anordnades snart den första motorbåtstävlingen. Båtarna fick nu göra ny nytta. Men arrangörerna ville mer med tävlingarna än bara åka fort. De ville också främja båtbyggandet och gynna de duktigaste hantverkarna. Samt ge de linjeskickligaste konstruktörerna positiv feed-back. Därför instiftades det, parallellt med fartgrenarna, tävlingar om skönhet, design och hantverksskicklighet.

Strategin gav resultat. Det blev en ständig kamp mellan grannarna utmed stränderna om att ha den vackraste och snabbaste båten i sjön. En utveckling som gynnade båttillverkningen i alla hänseenden. Det fanns ännu inga direkta båtbyggerier, båtarna byggdes av duktiga möbelsnickare, många bördiga från England, som satte sin mycket speciella prägel på flytetygen på the Muskokas. Ur detta växte det givetvis fram båtbyggarverkstäder av klass. Bland de mest kända kan nämnas Minett-Shields, Greavette, Ditchburn och Barnes, vilka samtliga byggde båtar av absolut högsta klass. Något helt annat än de massproducerade från grannlandet Amerikas båtbyggerifabriker. Allt går i vågor. Så också lyxlivet längs the Muskokas stränder. Efter andra världskriget dog intresset så sakteliga för det gamla bekymmerslösa direktörslivet. Båtarna hängdes upp i sina båthus i väntan på en oviss framtid. Husägarna tappade intresset för de svårhanterliga fastigheterna. Så sakteliga föll trakten i glömska.

I mitten på 1970-talet kom en ny generation till the Muskokas, fascinerades av de gamla husen och blev lyriska över de gamla båtarna som sov under båthusens tak. En ny generation hantverkare bosatte sig nu i Gravenhurst - byggnadssnickare, båtentusiaster, arkitekter och renoverare - alla med kulturhistoria som gemensamt intresse. Idag har arbetet gett resultat. De förmögna är tillbaka i the Muskokas. Husen upplever nu sin andra glansperiod. Och båtarna är ikoner, mer än något annat knutna till sjöarna och deras historia. Ikoner som aldrig kommer att lämna de vatten de är skapta för. I the Muskokas är alltså de gamla båtarna kultur av högsta klass, och de behandlas också som ett mycket viktigt inslag i sjöarnas historia. Därför är ett veteranbåtsmöte inget som hanteras med vänsterhanden, utan högst seriöst. Båtarna är självklara huvudpersoner - ägarna är bara tillfälliga besökare i båtarnas långa historia.

Jag hade förmånen att besöka veteranbåtsmötet i Gravenhurst i början på juli förra året. Till skillnad från hur det brukar gå till vid veteranbåtsmöten i Norden, är utställningsledningen i the Muskokas mycket noga med att ge varje båt tillräckligt med utrymme för att den ordentligt ska kunna beses från bryggorna. Det skapar inte bara luft runt själva båten - det skapar också en miljö där besökare och båtägare lätt kan mötas. Där kontakter lätt kan knytas och där historier enkelt kan berättas. Tillsammans med den genomgående vänliga attityden hos samtliga inblandade blev mötet en fantastisk upplevelse på alla plan. Ett veteranbåtsmöte på the Muskokas innehåller allt som en båtnostalgiker kan önska sig. När dessa lokalhistoriska skatter renoveras är det inget annat än absolut originalutseende som eftersträvas. Båtarnas egenart är ju deras signum, därför tas allt till vara. I bästa fall för att renoveras, annars för att kopieras eller på annat sätt återskapas.

Intressant nog gäller detta även under motorluckorna. De flesta har sina ursprungliga motorer bevarade. Minutiöst renoverade eller fortfarande i gott originalskick. Ljudet i hamnområdet under veteranbåtsmötet var därför imponerande. Här blandade ettriga raksexor sitt morr med storvolymiga V12:ors muller. Och däremellan en eller annan encylindrig kämpe eller en underbart trimmad gammal Gold cup-maskin med namn som Hispano-Suiza, Scripps och Kermath.

Många av båtarna är genom testamente eller fastighetsägarens uttryckliga vilja för evigt knutna till det sommarhus de från början byggdes till. Men långt ifrån alla dessa husägare anser sig ha tid att sköta de flytande klenoderna på rätt sätt. Därför har ett faddersystem utarbetats för att hålla de gamla båtarna vid liv. Båten sköts och renoveras av en kontrakterad vårdare som tillsammans med ägaren gör upp en handlings- och kostnadsplan för att båten ska hållas i bästa skick. Men alla husägare runt sjöarna är inte intresserade av att visa vad de gömmer i sina båthus. Därför finns det fortfarande båtar som hänger kvar under taket och inte sjösätts och ännu mindre visas upp för publiken. Men de tillför väl bara ytterligare lite av den mystik som omgärdar the Muskokas.

Text: Georg oppermann Moe

Foto: Georg Opperman Moe /Anders Johnsen

Översättning och bearbetning: Anders Værneus