Doktorns ordination

När fabrikör Sven Marcusson fick doktorns anvisningar om att lugna ned sig en smula, började han bygga båtar.

Vid samma tid hade Marcus entreprenörskap gett honom så mycket arbete att hans tid inte längre räckte till. Att vara utarbetad i 1940-talets efterkrigstid var inte en åkomma som någon läkare var van att behandla. Så när Marcus bad sin privatläkare om råd fick han det logiska och mänskliga förslaget att gå hem och ägna den närmaste tiden åt det han tycke var allra roligast. Eftersom vattenskidåkningen hade tagit i stort sett all Marcus fritid i anspråk de senaste åren, var valet inte så svårt. Hemma på kammaren ritade han sina egna drömmars vattenskidbåt, den som han helst av allt ville bli dragen av utefter Vejbystrands stränder. De slutgiltiga ritningarna var häpnadsväckande. Vad Marcus hade skapat var en fantastisk framtidsvision. En båt som andades rymdålder, strömlinjeform och smak. Drygt fyra meter lång med ett runt och bulligt fördäck och slående lik en projektil eller raket. Särskilt eftersom Marcus hade bestämt sig för att båten skulle byggas i aluminium. För att hålla kostnaderna nere gav Marcus sin duktigaste plåtslagare i uppgift att bygga den första båten. Uppgiften Marcus lämnade ifrån sig var allt annat än lätt, berättade den då 85-årige plåtslagaren vid en intervju för några år sedan. Att för hand knacka fram formerna till det projektilformade fördäcket ställde kunskaperna på hårda prov. Det svåraste låg i att skapa två symetriska spegelvända halvsidor. Och att sedan få dem att passa ihop med måtten och den extrema svalhäcken krävde sin man. Men när båten slutligen var sammansatt och fungerande återstod ändå det värsta och näst intill psykologiskt nedbrytande arbetet: att för hand rosenpolera båtens övervattenskropp. Först drogs symmetriska blyertsstreck över hela båten. Med borrmaskin och sliptrissa gjordes sedan rosor på strecken. Så kallad rosenpolering.

Hur många rosor det blev innan båten stod glänsande och klar är svårt att gissa. Men det var med blandade känslor som plåtslagaren såg Marcus glädje över det färdiga resultatet och hörde hans beslut att bygga ytterligare fem båtar. I efterkrigstidens Sverige fanns det i stort sett bara två utombordsmotorer av rang som kunde ge båtarna den fart som krävdes. Dels Johnsons 22-hästars 500-kubiks invationsmotor, dels storasystern, den 55 hästar starka 1000-kubiksmotorn från Evinrude. Med denna bjässe på fyra cylindrar knallade en komplett Marcobåt med två personer ombord iväg i hela 38 knop. Med det mindre alternativet fick man nöja sig med 30. Det var dock inga standardmotorer som Marcus monterade på akterspegeln. De rengjordes noggrant från all gammal arméfärg och polerades in i minsta detalj innan tanken slutligen rosenpolerades på samma sätt som båten. Det skulle vara stil på grejerna, minsann.

Båtarna blev tyvärr inte den succé som Marcusson hade förväntat sig. Trots stor publicitet i pressen, prins Bertil som spekulant och många beundrare var än båten sjösattes, var prislappen alltför stor. En ny Marcobåt betingade strax över vad en ny Volvo PV444 kostade, vilket var alldeles för mycket för att vinna köparnas gunst. Fem av båtarna såldes emellertid så småningom. Den sista behöll Sven Marcusson själv som minne av företagets försök att slå sig in på båtmarknaden. De övriga fem gick andra öden till mötes. Men så mycket är känt som att fortfarande lever fyra båtar kvar. Var finns de övriga två?

Text: Anders Værneus

Foto: Anders Værneus arkiv