Där lag och ordning var huvudsak - Huvudskärsarkipelagen

Redan på medeltiden förstod man att uppskatta Huvudskärsarkipelagen. Det skrevs till och med en lag, den så kallade Huvudskärsstadgan, som skulle skapa ordning och reda när strömmingsfisket drog till sig folk från när och fjärran. På medeltiden längtade man inte till Huvudskärsarkipelagen på grund av dess skönhet. Det var strömmingsfisket som var magneten. När strömmingen gick till under vår och höst gick det hett till på flera sätt. Folk kom inte bara från den innanförliggande skärgården och Stockholm utan även från andra sidan Ålands hav. Det är därför huvudön, där det idag finns hus och byggnader av olika slag som till exempel Huvudskärs fyr, har fått namnet Ålandsskär.

Det fina fisket lockade till sig så mycket folk att det krävdes extraordinära åtgärder för att det skulle bli lag och ordning. År 1450 skrevs en lag som fick namnet Huvudskärsstadgan. Den avhandlade allt från svordomar till stöld av öskar. Pengar var viktiga på den tiden tänka sig, så det mesta handlade om att man måste böta si och så mycket för att sona sina tilltag. Ett alternativ kunde vara att man fick en hink skitvatten över huvudet som tillrättavisning. Annars var nöjena här ute på fiskeskären de klassiska - man söp, slogs och rumlade runt i sänghalmen.

Det är alltså inte så mycket som har hänt när det gäller intressen och dess utövande sedan medeltiden. Då som nu ligger de omkring 200 öarna, kobbarna och skären, som denna utskärgård i Stockholms södra skärgård består av, öde stora delar av året. Om det under fiskets storhetstid var full rulle vår och höst är det numera under sommarsemestertid som det är besökstätt. På 1800-talet uppfördes de flesta av de byggnader som idag är sommarbostäder och fritidshus. Uppsvinget på 1800-talet kom sig av att det då stationerades fyrpersonal, såväl som tullare och lotsar, på Ålandsskär. Det innebar en hel del bofasta familjer och det fanns till och med en skola på Ålandsskär. Det odlades potatis och annat smått och gott i skrevorna, man fiskade och jagade till husbehov. Riktiga grisar och höns bökade och rotade runt. Det var liv och rörelse överallt. I början på 1960-talet flyttade den sista familjen. Ännu en epok var slut och Huvudskärsarkipelagen blev det fritidsparadis det är än idag. Personligen har jag besökt Huvudskärsarkipelagen under årets alla månader. Jag kan garantera att naturupplevelserna under vinterhalvåret har varit starka och minnesvärda.

Ett datum som jag för alltid kommer att förknippa med ett besök på Huvudskär, men det av helt andra orsaker än bara skärgårdsupplevelsen som sådan, är den 11 september 2001. Jag och Vincent, en av mina fem söner, hade åkt ut till Huvudskär på förmiddagen med ett tevegäng från SVT. Vincent, som då var nio år, hade engagerats för att medverka i barnprogrammet »Myror i brallan«, som den här gången skulle ha skärgårdstema. Ett av inslagen var »Gissa bajset« och de små tevetittarna skulle få ledtrådar så att de skulle kunna komma fram till att det var en mink som hade varit framme och lämnat en hög efter sig. I övrigt skulle programmet handla om spigg och fyrspöken. Nå, vi filmar på och på eftermiddagen den 11 september börjar tv-folkets mobiltelefoner att ringa. Det har hänt någonting i New York. Kontrasten mellan att befinna sig därute i skärgårdslandskapet och samtidigt få allt mer skrämmande information om händelserna i USA var stor och svår att greppa.

Text och foto: Sören Colbing