Bussbus

Ingen har bett om att få bli född, ändå blir vi det. Att jag bor i Stockholm beror nog just på att jag råkar vara född där. Skärgården fick jag på köpet. Och med den båtintresset. Visserligen kommer det följande inte alls att handla om båtar, men mitt värdefulla tips kan säkert ändå användas av många båtägare.

När jag ska frakta mig själv inom stan tar jag helst bussen. Tunnelbanan intresserar mig inte särskilt; jag trivs inte där, det är inte min miljö. Det kanske låter snobbigt, men jag håller gärna med om att de flesta storstäders tunnelbanor är både snabba och rationella. Dessvärre har jag aldrig varit en vän av det ensidigt rationella, i varje fall inte när det gäller korta resor inom stan. Därför väljer jag gärna att åka buss, med utsikt över det som finns inom stadens hank och stör.

Hank är den vidja man fäster ihop störarna med i en gärdsgård. Visst är denna tidning lärorik! Om du lovar att inte tala om för någon vad jag nu ska berätta, i varje fall inte för Storstockholms Lokaltrafik eller andra involverade, vill jag lämna följande värdefulla råd.

Under mina bussresor i Stockholm har jag lärt mig att personer med barnvagn reser gratis. Till att börja med ansåg jag detta mycket orättvist, och det var då min affärsidé dök upp. Som stadsbo knallar man normalt iväg till närmsta snabbköp för att klara sitt uppehälle ännu några dagar. Egentligen skulle man ofta vilja handla någon helt annanstans, men antingen blir det för långt att gå, eller så måste man betala för resan. Med barnvagn reser man gratis, som sagt. Det tycks höra till våra mänskliga rättigheter. I stället för ett busskort köpte jag därför för en tid sedan en enkel begagnad barnvagn. Jämfört med vad unga föräldrar betalar för en mera prestigefylld kärra, var den mycket billig; den har betalt sig redan efter ett fåtal resor.

I denna vagn har jag lagt en gammal kudde under en filt, något som ungefär ser ut som ett sovande litet barn; jag är ingen expert på sådant, men det tycks duga. Jag brukar också medföra den napp som jag en dag hittade på gatan, ty ibland betraktar mig någon av medresenärerna skeptiskt. Då vänder jag ansiktet mot barnvagnen och jollrar lite fånigt, stoppar in nappen under filten, klappar på den väl omstoppade kudden och ler inställsamt mot fienden. Jag stiger ombord på just den buss som går till snabbköpet där jag vill handla det jag behöver. Ingen ställer generande frågor, bortsett från vissa tanters undran över om inte barnet kvävs med huvudet under filten och annat korkat.

»Nej, hon mår så bra, hon gillar värme, svarar jag och försöker se ut som den morfar jag inte alls är. Jag är nämligen farfar, men inte åt den kudde som är barnbarnsattrapp under filten.«

Ibland när jag har lagt några kassar lite slarvigt över filten, händer det att någon ömsint person frågar om det inte blir för tungt för barnet.

» Nej då, hon är van, säger jag till den ömsinta.« När bussen närmar sig min favoritbutik, trycker jag på den där knappen som får föraren att stanna precis där jag vill. Detta är ett slags lyx, åtminstone känns det så.

Med en för mig svårbegriplig hydraulisk teknik lutar sig bussen mot trottoaren så att min avstigning med barnvagnen blir extra lätt. Lyx igen. Jag ler och nickar vänligt åt chaufförens backspegel. Han ska inte behöva tro att jag på något sätt är missnöjd med resan. Jag gör mina upphandlingar i favoritbutiken, köper det som bara finns just där. Med barnvagnen är det enkelt att ta sig fram även i ett snabbköp, folk stiger vänligt åt sidan för den grånade person som så omtänksamt verkar ta hand om kommande generationer.

När man handlar på systemet kan det ofta bli rätt tunga påsar att bära, men då man har den pålitliga barnvagnen till hands är det en barnlek, haha. För övrigt har jag en vän, en framstående kirurg, som alltid använder en liknande barnvagn när han ska köpa sina vinflaskor. Han kallar inte vagnen för dramaten som vanligt folk brukar. Han kallar den sjuglasvagnen.

Text: Jan Agrén

illustration: Anders Jelving