Bragden

Trots hål i skrovet och försenad start i Kina lyckades Ericsson 3 vinna femte etappen i Volvo Ocean Race. Vår man ombord, Gustav Morin, berättar från insidan.

Vi svävade mellan hopp och förtvivlan. Skulle vi hinna laga båten och skulle vindarna göra det möjligt att avsluta leg 4 och hinna till starten i Kina? Det var tal om både bleke, hård motvind och stark medvind. Men vi kämpade på trots de dåliga oddsen. Det tog inte lång tid efter att vi landat i Taiwan innan vi beslutade oss för att försöka hinna till starten. Många utomstående tyckte nog att vi skulle spara pengar och energi och skippa leg 5 och skeppa båten till Rio. Men att missa femte etappen hade inneburit förlust av många värdefulla poäng och chansen att klara en totalplacering på pallen hade varit långt borta. Dessutom är leg 5 det längsta i racets historia med cirka 12 500 sjömil och med höjdpunkten att runda Kap Horn. Den etappen man måste ha gjort för att det ska kännas att man verkligen seglat Volvo Ocean Race. Vi arbetade på högvarv i Taiwan och våra fantastiska båtbyggare jobbade dygnet runt. Det kändes synnerligen surrealistiskt när en tre meter lång sektion sågades ut ur fören och man såg vattnet rinna ur laminatet. Bara ett par dagar senare behövde en ny del vara på plats för att vi skulle ha en chans att hinna.

- Vi ska göra det omöjliga! upprepade Magnus Olsson ideligen under de här dagarna med sin aldrig sinande energi. Och det gjorde vi.

Sju timmar för sent

Just efter att mörkret fallit den elfte februari gav vi oss av från Taiwan med bara åtta man ombord. Efter många dagars filande och slipande inne i båten klibbade och kliade kolfiberdammet mot huden. Vi hann inte skölja ur båten tillräckligt, men i övrigt var det mesta klart och vi var väldigt nöjda med att vara på väg. Efter undanvind och kryss i såväl stiltje som halv storm nådde vi Qingdao lite över fem timmar efter startskottet. Vi gjorde historiens snabbaste lastning av prylar och bränsle och startade i kyla och mörker sju timmar efter skottet. Besättningen var utpumpad efter allt slit. Ingen ledighet sedan Singapore och nu med omkring 40 dagars segling framför oss, det kändes tufft. Men från början var vi inställda på att starta ett dygn efter så vi höll humöret uppe. Och det var bra med förstärkning från Arve Roaas, Magnus Woxén och Eivind Melleby som klev på utvilade i Qingdao. De kom snabbt in i sina roller och kunde bidra med både kunskap och nya stories, väldigt välkommet efter otaliga sjömil med samma folk och 12 500 framför oss.

Trots den sena starten var vi redan efter knappa två dygn ikapp Green Dragon och ställde in siktet på täten. I sju dagar var det konstant brandslangssprut på däck och det var en stor lättnad att nå varmare och lugnare vatten. Vid Fiji var vi verkligen med i täten och spänningförstod att vi siktade på ett lågtryck som kom norrifrån, i stället för att gå söderut och riskera att fastna i ett stort högtryck som brett ut sig strax söder om Nya Zeeland. Historiskt sett lönar det sig att så snabbt som möjligt sikta söderut för att nå de starka västliga vindarna i Södra Oceanen, och gärna så långt söderut som möjligt för att dessutom segla den kortare vägen. Men att Aksel gjorde det ingen av de mer rutinerade navigatörerna gjorde beror nog på att han inte är fast i gammalt tänk. Att han vågar bryta mönstret. Själv menar Aksel att han är realist, jämför oddsen noga och aldrig tar större risker än han behöver.

- Jag förbereder mig alltid minutiöst för att förstå alla tänkbara vindscenarier. Som rookie i racet hade jag sett rätt naiv ut om det gått snett. Men eftersom jag hade gjort allt i min makt för att säkerställa att det var rätt vägval och hade besättningens stöd rådde inga tvivel. Men jag blev förvånad att ingen av de andra båtarna följde oss. Planen var att gå rakt in mot centrum av det aggressiva lågtrycket i norr och sedan slå ut och följa med hela vägen ner till första ice-gaten. På väderkartorna såg det helt galet ut att ge sig in där. Men alla var ändå överens. Det skulle bli tufft för både en var på topp när vi, Ericsson 4 och Green Dragon gick österut medan Puma och Telefonica Blue gick väst. Ett avgörande drag trodde många, men det dröjde inte länge förrän vi låg näst intill jämsides igen. Ericsson 4 höll sin ledning medan vi inledde en sju dagar lång kamp till första scoring-gaten mot Puma. Vi låg inom synhåll nästan hela tiden och drog ifrån och förlorade om vartannat. Sista dygnet ner mot gaten kämpade alla hårt på däck för att klara andraplatsen, dessutom med en liten förhoppning om att även klämma oss förbi Ericsson 4. Samtidigt satt vår navigatör Aksel Magdahl framför datorerna under däck och förfinade sina förberedelser för ett strategiskt val som skulle komma att förvåna hela seglarvärlden och gå till historien som ett av de mest djärva dragen i Volvo Ocean Race. Vi lyckades till slut klå Puma till gaten strax utanför Auckland och håvade in några välbehövliga poäng. Nu skred Aksel till verket med sin strategi.

Aksels plan

Direkt efter gaten slog vi norrut och började gå nästan rakt tillbaka varifrån vi kommit. "Galenskap", tyckte vissa åskådare medan riktigt insatta Pitman Jens Dolmers sargade händer efter 41 dagar till sjöss. Ett glatt gäng firar rundningen av Kap Horn med cigarrer. Persedelvård. Hela tiden måste grejerna underhållas och ses över. Det gäller att passa på när vädret tillåter. båt och besättning men om planen stämde skulle det vara värt det. Med stadiga vindar över 15 m/s var det stökigt på vägen upp men värst var det i centrum av lågtrycket. Där står vinden stilla och flera meter höga vågor slår mot båten från alla håll. Vi var uppriktigt oroliga för båten, men kom undan med en sprucken dieseltank och ett oväntat besök av Arve Roaas i min koj. Han sover i kojen över mig och i en hård plattlandning gick infästningen till hans koj sönder. Det var en enorm känsla att dra ifrån övriga flottan med som mest 300 sjömil. Hela besättningen gjorde ett beundransvärt arbete i de tuffa förhållandena och vi lyckades hålla oss kvar länge i lågtrycket som rörde sig snabbt österut. Men efter andra ice-gaten blev det osäkert igen. Vi saktade in och konkurrenterna kom med kraft akterifrån. I rapport efter rapport förlorade vi tiotals sjömil och det skulle bli tajt ner mot andra scoringgaten, rundningen av Kap Horn. Inledningsvis hade vi väldigt lätta vindar i Södra Oceanen. Vi var längre norrut än vad veteranerna Magnus Woxén och Mange Olsson varit med om och de kände inte igen sig. Visserligen kunde vi skåda åtskilliga albatrosser men annars var inget sig likt. Vinden skiftade mycket och vågorna var snarare korta och stökiga än enorma och jämna som ryktet säger. Mange svor över vindarna och Krite kallade det som vanligtvis kallas the "roaring forties" för de "snoring forties". Men sista dagarna längs Chiles kust gick vi återigen in i ett lågtryck med vindar upp emot stormstyrka. Det var massor av vatten överallt - vi fick till slut vår dos av den beryktade södra oceanen. Det var en trött Magnus Olsson som berömde sin besättning när vi firade rundningen av Kap Horn och förstaplatsen till andra scoring-gaten.

- Jag är helt slut, men oerhört stolt över besättningen. Och faktiskt lite över mig själv också eftersom det här är sjätte gången jag rundar den här udden i det här racet och för tredje gången som första båt i flottan.

En huvudstad på Q

Nu började spänningen på allvar. Ett par timmar efter rundningen fastnade vi i bleke och Ericsson 4 kom i kapp. Jens Dolmer med örnögonen såg dem vid horisonten, de var sex sjömil bort. Lyckligtvis fick vi vind först och ryckte ifrån igen. Från den här stunden och hela vägen upp mot Rio skulle vi sväva mellan hopp och förtvivlan. Vi gick igenom högtryck efter högtryck, och ena stunden drog vi ifrån fältet för att nästa stund gå in i ett nytt stiltjebälte och återigen bli ikappseglade. Vi vågade knappt prata om att det faktiskt såg ut som att vi skulle vinna racet. Inte ens sista dygnen då vi ledde med över 100 sjömil till Ericsson 4 och över 200 sjömil till Puma. En stor ledning, men fastnar man och de andra får vind tar det bara ett par timmar innan de är ikapp. Nervositeten och frustrationen var ganska tydlig ombord. Det går inte att bli av med den genom att slita fysiskt när det är lättvind. Det handlar bara om finlir, vilket tär på psyket. Mange Olsson analyserade hur folk hanterar stressen;

- Vissa äter hela tiden, andra städar fanatiskt, någon trimmar oavbrutet, en annan läser obetydliga saker. Mange själv är den som stressen märks tydligast på. Han pratar oavbrutet om:

- Inget, inget och inget. (Se video klippet "Talk, talk, talk" på www.ericssonracingteam.com). Efter 40 dygn till havs sinar samtalsämnena och frågesporterna är avverkade. Sista dygnen funderade Mange på hur mycket pengar som ryms i globen och förde ganska avancerade matematiska resonemang om det. Nästa utmaning var att hitta en huvudstad på Q ... När han gjort det var frustrationen total. Det var först när vi gled in mot Rio i glödande soluppgång och såg Sockertoppen och statyn av Jesus som vi kunde slappna av. Att ha vunnit den längsta etappen i racets historia känns helt overkligt. Att vi aldrig gav upp, lyckades laga båten och kom till start sju timmar efter övriga gör inte saken sämre.

Text & foto: Gustav Morin