Bavaria bygger smartast

Bavaria Yachtbau har ingenting av ett varvs attribut. Inget vatten inom synhåll. Inga båtar på gårdsplanen klara för leverans. Inga utslitna formar uppställda i skymundan. Ingen styrendoft. Ingen båttradition i bygden. Förmodligen heller inget intresse eftersom det är 50 landmil till Östersjön och 80 till Medelhavet.

Bavaria Yachtbau GmbH är helt enkelt ett antal sammankopplade byggnader där vad som helst kan fabriceras, truckar, stolsitsar eller varför inte läskedrycker. Nu råkar det vara båtar och vandrar man de sex kilometerna, som är avståndet från konferensrummet där varvsledningen tar emot Mikael och mig och dörren där de färdiga båtarna släpps ut, så har man sett världens mest effektiva båtfabrikation - om man får tro varvsledningen.

Bavaria 28 Sport är minstingen i motorbåtsflottan.

Mitt Romney la ett bud

Hur som helst. På 1990-talet var det slut på uppförsbackarna och en stadig medvind fick fart på varvet. Bavaria tillverkade på den tiden bara segelbåtar och snart nog fick de två franska jättarna Beneteauoch Jeanneau se upp, ty från det löpande bandet kom allt bättre båtar till ögonbrynshöjande låga priser. I början av detta sekel hade Bavaria avancerat till nummer ett, inte till antalet båtar eller omsättning men i segmentet segel- och motorbåtar mellan 25 och 50 fot.

2007 gick Bavarias 800 anställda på treskift och fick i väg 3 000 båtar, det vill säga tolv båtar per dag, fyra båtar per skift. Och som nämnts tillverkar inte Bavaria styrpulpetbåtar utan segelbåtar från 30 fot och uppåt och vid det här laget kompletterade med en motorbåtslinje från 28 fot och uppåt.

Den godbiten, den penningmaskinen fick Mitt Romney - VD för riskkapitalistbolaget Baines - smak för och la ett bud på osannolika 13 miljarder kronor, ett bud som Winnfried & Co inte kunde tacka nej till.

Varför en riskkapitalist ska satsa pengar på en höna som värper guldägg kan verka ologiskt sett till namnet, men i det här fallet var det en risk. Tanken var att sätta Bavaria på börsen med god vinst efter något år. Men den planen övergavs när Lehman Brothers konkursade i september 2008. Mitt Romney fick kalla fötter och sålde vidare till Oaktree Capital Management and Anchorage Advisors, två amerikanska riskkapitalister, för en tredjedel av det han gav året innan.

Den som är ute efter kortsiktiga vinster ska hålla sig borta från allt vad fritidsbåtar heter. Det kan många företagsledare vittna om.

Som en patient

Mikael och jag besöker fabriken en iskall januaridag. Bavaria Yachtbau GmbH huserar som sagt i Giebelstadt dryga tio mil sydväst om Frankfurt, en byhåla med 3 000 invånare där båtbyggeriet numera är den helt dominerande industrin. Vi sätter oss ned i konferensrummet för allmän information. Vår ciceron, Goran Pitesa, är civilingenjör i laminatteknik om vi förstår honom rätt och rätt man att beskriva teknikaliteterna vi har framför oss.

Winnfried Hermann byggde sitt varv på en kungstanke: Tillverka båtar på löpande band där maskiner ersätter hantverket för att få ner priset och skörda en jämn kvalitet. Men han övergav inte hantverket helt, vilket vi konstaterar när vi når första hallen på vår husesyn där däcken lamineras.

För hand.

Glasfibermattor dränks med polyester och läggs lager på lager precis som på 1960-talet när båttillverkning antog industriell karaktär. Med den skillnaden att här får rullarna polyestern kontinuerligt via skaftet och här jobbar sex man på ett och samma däck i en väl regisserad och repeterad koreografi. Ingen ger order, ingen frågar, ingen tvekar - däcket växer fram framför våra ögon. Vakuumgjutning?, frågar jag vår ciceron civilingenjören i laminatteknik. Tar längre tid och blir inte bättre, blir svaret.

Vi går vidare till nästa anhalt, stor som en hangar, där de svarta skrovformarna ligger som grillspett i vaggor för att lätt snurras kring sin egen axel efter behov. Men inte heller här härskar roboten. Handupplagt ger de jämnaste laminaten och tidsmässigt är det överlägset på framför allt stora skrov, förtäljer vår ciceron, civilingenjören. Däremot sprutas gelcoaten, skrovets yttersta skinn.

Ordning och reda

Det råder pedantisk ordning i hallarna. Plastlukten är knappt förnimbar. Arbetarna har vita vida skyddskläder i engångsmaterial och skodda fötter. Alla bär ansiktsmask. Utom en - som Mikael intet ont anande fångar på bild. Den censureras senare i konferensrummet. Man är mån om att bilden av Bavarias sköld inte fläckas av en arbetare utan ansiktsmask.

Vi lämnar hallen där man jobbar som man gjort i alla år och möter i nästa hall en rektangulär box stor som fyra fem containrar och fyra meter hög. Där ligger tio meter däck som en patient på operationsbord. Ovan svävar en arm som med jämna mellanrum borrar lite planlöst här och där, går ner på knä, byter verktyg och börjar skära rent däckets ytterkant för att sedan ge sig på att fräsa upp ventiler i däckshuset. Hur fixeras patienten så att inte roboten fräser av örat i stället för att trimma polisongen?, frågar jag civilingenjören. Här handlar det om att borra och fräsa på tiondels millimeter när. Det visar sig att roboten känner av patientens läge innan den sätter fart. Och fort går det. På 40 minuter är däcket i skick att förenas med skrovet. När produktionen stod på topp före finanskrisen fräste och borrade den här roboten 24 timmar om dygnet med avbrott för lite mänsklig service. Med de 1 500 båtar om året som Bavaria sjösätter numera får roboten vila sig kvällar och nätter.

40 procent i Sverige

Vi når så ett av de löpande banden där ett tjog båtar står vid sina stationer. De första med hantverkare i det nakna skrovet, i de sista lägger damer sista handen före leverans till kund. Vid var femte station klättrar en kontrollant ombord och inspekterar. Två timmar stannar båtarna vid stationen, sedan bär det av till nästa. All material och alla verktyg finns inom räckhåll. Inget spring, ingen dånande skvalmusik, inga almanackor med utmanande pinuppor, inga förmän som pekar med hela handen. Ordning och reda, med andra ord. När vi passerar ett gäng motorer från Volvo Penta som väntar att komma på plats berättar vår ciceron en söt historia, eller kanske en skröna med inslag av sanning. Inför Winnfried Hermanns 50-årsdag gjorde Volvo Pentas PR-avdelningen en förfrågan om passande present, ty Volvo Penta ämnade uppvakta. Winnfried Hermann önskade blott en sak: att motorerna förpackades mer rationellt. Han retade sig på att ta hand om allt detta förpackningsspill som stal tid från en effektiv produktion. Ett logisk önskan av en man vars passion stavas effektivitet.

Ingen hemlighet

Bavia Yachts med Bernt Lindquist vid rodret har importerat Bavaria i snart 24 år. Han är gammal i gården, förmodligen mest känd för sina egna båtar, Diva och Campus. Via sin återförsäljare i Finland kom han i kontakt med Bavaria och tog hem fyra fem båtar första året. Då, i slutet av 1980-talet, var Tyskland liktydigt med stor importör av svenska farkoster, främst från Orust - tysk båtindustri fanns inte på kartan. Det gick väl så där. Bernt Lindquist stödde sig främst på Diva och Campus, men i slutet av förra seklet tog det fart och snart hade Bavaria 40 procent av den svenska segelbåtsmarknaden. Svenska båtfolket - i alla fall seglarna - hade upptäckt att låga priser kunde kombineras med hög kvalitet. Bavaria slog sig på motorbåtar i början av detta sekel och det slog väl ut. I dag står de för 40 procent av försäljningen.

Efter en usel lunch på kantinen äntrar vi slöjdavdelningen där inredning förfärdigas. Maskinerna har jag sett förr. De där plywoodsjoken matas in, jämkas på plats och förvandlas till dörrar, paneler, skott och gud vet allt som är av trä. De finns på alla stora varv nuförtiden. En robot fräser ut med minimalt spill - som här inte hamnar i en container som på de flesta varv, utan ner i en flistugg, en maskin som skapt för en James Bond-rulle.

Den portion trä som varje båt ska ha läggs på en vagn och skjutsas till det löpande bandet.

Löpande band

Grannen till slöjderiet - fernisseriet - är inte mycket att se eftersom processen sker i sprutboxar och ungar. Man ser träbitarna komma ut, vändas och in igen för att skinande blanka staplas på vagnar för vidarebefordran till det löpande bandet.

När vi sett allt propsar Mikael på en reprisrunda för bildernas skull. Ciceronen skjuter på ett uppgjort möte, något motvilligt ska sägas, och vi tar en runda till i snabbt tempo. Därefter följer en genomgång av våra bilder. Mikael kan ha fångat någon industrihemlighet när vår ciceron inte hängt med i Mikaels tempo. Men nej. Vi släpps i väg och ilar till Frankfurts högeffektiva flygplats där säkerhetskontrollen följer löpande bandets princip och är ett under effektivitet. Vid en station försvinner min Mac i maskineriet utan att jag riktigt begriper det. Människor som sätts på löpande band blir hyperstressade.

Båtar på löpande band mår bra.

Robotar dominerar inte tillverkningen, men gör allt skitjobb. Överst ska den byta verktyg och skära däckslinjen ren från gjutskägg. Därunder skär du upp ventiler i överbyggnaden. Innan dess har den borrat alla hål. Den börjar med att känna efter hur däcket ligger fixerat innan den sätter i gång klinga och såg.

Bavaria blandar friskt mellan mänskligt hantverk och robotens maskinmässiga. Laminaten byggs upp för hand precis som man gjorde på 1960-talet. Åtta, tio man angriper däcket - i det här fallet - som en väldrillad ensemble eller, om man så vill, en mänsklig robot.

Inredning sågas till maskinellt, men sätts samman av mänskliga händer. Att inredningsdetaljer är desamma från modell till modell ger - tillsammans med långa serier - i slutändan en kostnadseffektiv produktion.

Gelcoaten sprutas av herr robot, men skrovet läggs upp för hand. Här flaggskeppet på motorbåtssidan Bavaria 43 HT. De två locken mot akterspegeln avslöjar att köparen valt Volvo Penta-diselsar med IPS.