Båtbyggaren utan båt

John Gustavsson, 79 år, lever för att bygga båtar. Han har arbetat på ett träbåtsvarv i Kungsviken på Orust sedan 12 års ålder. Men han har aldrig ägt någon båt, och han är aldrig på sjön.

Längst in i den iskalla trä- och linoljedoftande varvslokalen vid Kungsviken på Orust står en man klädd i keps, blå sliten jacka och stora svarta gummistövlar. Lokalen är fylld av träbåtar i olika storlekar, och virke av alla möjliga slag står eller ligger lite här och var. Längs den ena väggen sträcker sig en sliten arbetsbänk där färg- och oljeburkar samsas med otaliga verktyg. De ser gamla och välanvända ut. Inga stora dyra maskiner som brukar finnas på moderna båtvarv syns till.

Men det är inte verktygen som skapar båtarna. Det gör rutin, kunskap och känsla. Och det har John Gustavsson i överflöd. Troligtvis kommer ingen någonsin att skaffa sig lika stort vetande och lika lång erfarenhet från byggen av båtar och master av trä som han. Nuförtiden är det ju få som börjar arbeta vid 12 års ålder. Och som gillar sitt yrke så pass att de inte har en tanke på att gå i pension, utan fortfarande arbetar hårt vid fyllda 79 år.

- Jag har alltid tyckt att båt- och mastbyggare är ett intressant yrke. Det är uppdelat i så många olika moment. Man behöver vara praktisk och matematisk, men samtidigt konstnärlig lagd, säger fåordige John Gustavsson på bred bohusländska och tar några spänstiga steg över det knarrande trägolvet.

På de flesta varv har varje anställd en speciell roll och håller sig till den. Någon gör ritningarna, en annan bygger skrovet, en tredje monterar inredningen och så vidare. John Gustavsson gör allting själv. Men han struntar oftast i att göra ritningar. Istället bygger han direkt från bilden han har i huvudet och utgår från måtten han fått av beställaren.

- Jag skissar lite ibland men det är det enda. Så har jag alltid gjort. Har man byggt båtar i hela sitt liv så är ritningar inget man tänker över. Man bara bygger, säger han.

Båtbyggarsläkt

John är uppvuxen i en tvåvåningsvilla som står tom och trött vid sidan av varvet. Färgen på fönstren har tappat sin glans och den vita fasaden gått över i brunt. Huset har använts hårt genom åren.

- Mina bröder och min far samt två anställda jobbade på varvet medan mor stod vid spisen och försåg alla med mat. På den tiden gick man bara i skolan varannan dag i åldern 7-14 och jag började att hjälpa till på varvet med städning och att hämta verktyg när jag var tolv år. Men när mina två äldre bröder blev inkallade till armén 1941 behövde min far arbetskraft och jag fick genast mer utmanande uppgifter. Det var aldrig tal om att jag skulle bli något annat än båtbyggare.

Men John hade inget emot arbetet. Han hade ärvt båtbyggarsinnet som legat i släkten på hans fars sida sedan 1600-talet, där de som inte byggde båtar var sjömän som seglade på handelsskepp över Atlanten.

Allergisk mot plast

När bröderna kom tillbaka från armén tog de tillsammans över varvet efter fadern och döpte det till Bröderna Gustavssons båtvarv. De byggde mestadels små båtar och master, alltid i trä. John provade att bygga en båt i plast när det blev populärt på 60-talet, men han var allergisk mot materialet. Och eftersom han inte använde munskydd blev han rejält sjuk. Sedan dess har han hållit sig till att bygga träbåtar.

- Man ska hålla sig till det man kan bäst, menar han.

I flera perioder var det ont om arbete och för att dryga ut kassan startade bröderna Gustavsson båtbyggarskola med teori och praktik. Värst var lågkonjunkturen 1968 när Thailand tog sig in på marknaden och tillverkade båtar för hälften av priset mot vad alla skandinaviska träbåtsbyggare klarade. Det minns inte minst Johns fru Inger.

-Det gick trögt för båtvarvet och jag föreslog John att prova på ett annat yrke. Men han hade inga planer på att lämna varvet, berättar hon med glad stämma när vi anländer till deras hus där hon serverar kaffe och kakor på riktig kaffeservis.

John höjer snabbt på huvudet och svarar:

- Jag kunde inte tänka mig något mer ensidigt än att vanka runt på ett fabriksgolv eller syssla med något annat där alla dagar är lika. Då var det bättre att ha det lite knapert ett tag. Jag behöver ständigt ha något i händerna och känna att jag åstadkommer något.

Trots intresset för båtbygge har varken John, hans bröder eller fadern spenderat någon större tid på sjön.

Hans far ägde en båt under tre år och det var då som John lärde känna havet. Sedan dess har han hållit sig på land.

Varför?

- Jag behöver inte vara på sjön för att kunna bygga bra båtar. Jag ser hur olika båtar klarar sjön genom att titta på skrovformen, svarar han kort och blickar bort.

Har du inget intresse av att åka båt?

- Det är trevligt, men jag har inte tid. Det är alltid mycket att göra på varvet, svarar han.

Senare erkänner han att han gillar hantverket med båtar mer än att vara på sjön. Och när han väl haft semester har han velat se något annat än båtar. Sönerna har därför fått lära sig att segla på egen hand. På semestrarna har familjen alltid åkt till Norrland för att fjällvandra.

- Det var i juli som jag var klar med beställningarna och då hade jag ingen lust att sätta igång med egna byggen. Då lockade det mer att komma upp i fjällen och känna lugnet, stillheten och få se allt som man läst om i skolan.

Tango och gymnastik

John har alltid hållit hårt fast vid att röra på sig regelbundet. Förr i tiden tävlade han i orientering. Nu följer han med sin fru på gymnastik och dans två gånger i veckan. De kan allt ifrån tango och vals till polka. Sporten och dansen är en av anledningarna till att John fortfarande orkar renovera båtar och bygga master. Men uthålligheten ligger också i generna. Hans far var 86 när han byggde sin sista båt och han blev 99. Hans mor hann fylla 103.

- Jag har sagt att John måste sluta att bygga båtar när han fyller 87. Men det är mest på skämt, är han i form då så vet jag att han inte kommer att kunna låta bli, säger Inger och ler.

Text&Foto: Gustav Morin