10 frågor till Anders Jönsson

Anders Jönsson går efter över 40 år som sjöräddare i SSRS i pension.

Hur länge har du jobbat inom Sjöräddningssällskapet?

Sedan 1969. Först som frivillig, och sedan 1987 som anställd.

Du hade ett ”vanligt” jobb först?

Ja, som lärare. Och under sex månader på Sjöfartsverket byggde jag upp sjöräddningsutbildningen i Sverige. Det hade inte funnits någon sådan tidigare.

Vad fick dig att bli sjöräddare?

Jag blev värvad av en gammal sjöräddningsskeppare, Helge Svensson.

Din mest dramatiska räddning?

Egentligen den första. Plötsligt fick vi larm om en motorbåt med sex ombord som drev mot klipporna utanför Sölvesborg. Det var ostlig kuling. Jag var på fest klädd i kostym, men stack genast i väg med min kompis Leif som hade en liten Ryds Hajen. Det såg illa ut. Snart skulle tiometersbåten slås sönder mot klipporna. Men vi lyckade få tag i den. Hur vet jag inte. När vi kom i land blev vi hjältar.

Har du varit i sjönöd själv?

Jajamen. I ungdomen körde jag hem stora fina båtar åt folk och nu skulle en köras från Västkusten till Kalmar. Den hade extradunkar med diesel och vatten och mitt i natten i Öresund skulle jag tanka, men råkade fylla på med vatten. Sedan gick det inget vidare. Och då var jag redan räddningschef i Sölvesborg. Det har jag fått äta upp många gånger.

Fånigaste utryckning?

På 1970-talet fanns ett beachhotell i Hälleviken med mycket folk om lördagskvällarna. Många tog sig en rackare innan de gick in till dansen. En kväll fick vi in ett larm om en båt som drivit upp bland stenarna. Det var allvarligt och vi krävde in en ytbärgare som sprang ut i vågorna och började knäppa upp kapellet. Då stack det ut en hand och hjälpte till och en röst sa: ”Ska du ha en grogg?”

Fler dråpligheter?

Det var dimmigt som fasen en höst och vi fick larm om att någon skrek ”Hjälp!” Vi gick ut och lyssnade och plötsligt kom en liten motorbåt. ”Är det du som ropar på hjälp?” frågade vi. ”Ja, det är jag”, svarade mannen som inte visste var han var och var rädd att hamna i Ryssland. Det visade sig att han fi xade med motorn och lade skiftnyckeln vid kompassen hela tiden. ”Ta väck nyckeln så hamnar du rätt”, sa vi. När vi fikat dök han upp igen från ett annat håll, fortfarande med skiftnyckeln vid kompassen. Det slutade med att vi tog honom på släp.

Skillnader nu och då?

Då fanns det 23 stationer i Sverige och 26 stora tunga båtar, som lades upp på sommaren … Nu har vi minst 200 flytetyg, ett 70-tal stationer och 200 frivilliga sjöräddare. Och båtarna är mindre, smidigare och framför allt snabbare.

Vad tror du om framtiden?

Den är lysande. Se bara vad som hänt de senaste åren. I dag har vi tolv räddningssvävare. Och 26 sjösläp, mobila miljöräddningsstationer, som kan begränsa oljeutsläpp. Det är dem jag brinner mest för just nu.

Ditt bästa tips till oss sjöfarare?

Jag har två: Lyssna på vädret och ge dig inte ut i väder du inte klarar av. Och kör inte fortare än du klarar av.