10 frågor

till Natasha Mårder, 33, och Tove Kotzé, 53, som i juli rodde från Västervik till Visby nonstop på 32 timmar.

Vadan denna idé?

Natasha: Vi vill hålla i gång och träna och för att inte tappa sugen satte vi upp ett tufft men realistiskt mål. Så är vi båtintresserade, även om jag gillar motorbåtar mest.

Tove: Jag kommer från Norge och har rodd i familjen. Morfars far var fiskare och rodde hela sitt liv vid Lofoten. Och han blev 105 år. Det vill jag också bli, speciellt nu när jag fått barnbarn.

Varför hade ni ingen följebåt?

T: Nej, det blev inte så. Men min man var stand by i Visby och vi hade försäkringar så vi kunde bli räddade i nödläge.

N: Ja, Spot Messenger, ett satellitstött larmsystem.

Mycket träning innan?

T: Ja, på gym och så har jag rott sedan isen släppte till och från jobbet, en mil, varje dag.

N: Ja, styrka och kondition, men jag rodde bara fyra timmar totalt innan vi stack. Men det gick bra. Jag tränade nästan mest mentalt.

Hur var förhållandena?

T: Enligt flera väderinstitut såg det bra ut. Men efter 2-3 timmar fick vi höra att det skulle blåsa upp. Men vi var så taggade att det inte fanns på kartan att vända. Sen var det full kuling i 10-12 timmar, vid midnatt kom det ösregn. Därefter tjock dimma. Så det var alla väder vi inte ville ha.

Vad var jobbigast?

T: Att kissa i kuling! Med räddningsdräkt, med gummikrage, gummimuddar och dragkedja och flytväst. Och sen försöka balansera i vågorna.

N: Ja, Herre Gud! Det var lååånga kisspauser. Killar hade avverkat sträckan på mycket kortare tid. Och så var vi inte synkade heller (ha, ha).

Blev ni rädda någon gång?

T: Nej, vi hade fullt upp att hålla kursen. Vi hade sidvind nästan hela tiden och fick kryssa oss fram.

N: Nä, jo, för att bli påkörda under söndagmorgonen i den tjocka, täta dimman. Det var ju partyvecka i Visby och då kör inte alla nyktra.

Nära att lägga av någon gång?

T: Ja, i vargtimmen vid 4-5 på morgonen. Vi var svinkalla, det var blött och rått och dimman oroade.

N: Men vi rodde på. Vi hade mycket ork och vilja kvar. Vi är båda envisa.

Och gillar utmaningar?

T: Ja, definitivt. Trots att det är 20 år mellan oss är vi lite av tvillingsjälar. Vi lever av kickarna, brukar vi säga.

N: Ja, livet blir alldeles för tråkigt annars.

Skulle ni gjort det ensamma?

T: Jag skulle absolut köra själv.

N: Ja, nu i efterhand när jag vet vad som krävs, men inte innan.

Nöjda nu när ni klarat det?

N: Jag tror att vi dubblade farten när vi äntligen såg land, ändå tog det 10 timmar till innan vi nådde Visby.

T: När min man kom oss till mötes grät jag av lycka. Och känslan när vi rodde in i hamnen. Folk skålade och klappade händerna och några grabbar undrade om vi inte skulle med på efterfest (ha, ha). Men vi var så trötta att vi inte orkade svara.

Åsa Bonthelius