Nja....Verkligheten är lite mer komplicerad än så. HF (0-30MHz) har en annan vågutbredning och beter sig lite annorlunda än VHF, så den jämförelsen bör nog lämnas därhän.
Men på höga frekvenser (marin VHF t ex, som tråden gäller) är polarisationen viktig, dvs att antennen vänds på samma håll som den man kommunicerar med samt att strålningsloben skall peka så rundstrålande som möjligt. Varken upp i himlen eller ner i vattnet. Så på den punkten håller jag med att antennen bör sitta så vertikalt som möjligt - om det är VHF (däremot sänder SR t ex i allmänhet horisontellt när det kommer till FM rundradio).
I alla fall i teorin. För i praktiken har dock en "grundantenn" av typ 1/4-vågsantenn med jordplan eller 1/2-vågsdipol utan (=typiska VHF-antenner max 1,5m långa) väldigt stor vertikal strålningslob. Så om antennen lutar 20-30° gör det nästan ingenting på effektiviteten. Tänk en "donut", vars genomskärning syns till höger (horisontellt till vänster och vertikalt till höger):
Ett passivt antennsystem som har "förstärkning", t ex en längre antenn för VHF (stackad 5/8 eller liknande), får det alltid genom att loben koncentreras. Dvs trycks ihop i vertikalled på en "pinne" (plattare "donut"), eller riktas åt ett visst håll (Yagiantenn, typisk TV-antenn). Kan vara jättebra om man vet vartåt det man vill nå ligger, men på en båt är det oftast dumt. T ex en segelbåt har ingen nytta av en antenn med förstärkning, då loben ju är känslig för lutningen och får inte vara för smal.
Men en förkortad antenn är heller inte bra. En VHF-antenn på 20cm kan kanske verka smidigt, men då den egentligen är våglängdsmässigt för kort blir den inte riktigt lika effektiv som sina "lagom" långa kusiner. Visserligen lite mer rundstrålande. Kompromisser som vi får leva med på t ex handapparater, där en antennpinne på en halvmeter eller mer vore opraktiskt.
När det gäller att koppla ihop antenner med T-stycken o.s.v.:
Man KAN stacka antenner på det sättet, men det kräver i så fall exakt och specifikt avstånd mellan dem beroende på vilken riktverkan man vill ha. Och det man vinner på gungorna förlorar man på karusellerna, dvs i en riktning där antennerna hamnar "efter varandra" riskerar man istället få total utsläckning (i synnerhet på VHF där antennavståndet handlar om någon enstaka m). I dessa sammanhang och användningsområde (VHF på en båt) är det helt förkastligt.
Sedan kan/skall man inte använda vanliga kablar och parallellkoppla med T-stycke på det sättet som beskrivs, det krävs lite mer avancerat för inte förlora mer än man vinner. Att mäta SWR med ett enkelt instrument kan också vara är bedrägligt i en sådan uppsättning, då det kan visa olika på olika ställen utefter kabeln och t.o.m. ok - utan att det är bra för det. Och det som tar stryk är sändaren.
Men bland "27MHz-folket" fanns många myter som så småningom blev sanningar. En sådan var också att "italienarna" körde med våldsamt hög uteffekt och därför hördes så störande starkt. Hade man haft lite kunskap om vågutbredning hade man förstått att det var andra saker som spelade in (gynnsamt avstånd för studs m.m.). Italienarna hade f.ö. samma uppfattning om oss Skandinavier ..