Samma här. Finns antagligen en diagnos för det. I mitt fall har det rentav gått så långt att folk helt enkelt levererar sina gamla ofungerande grejer till mig med orden "Ja, hördudu, får du igång den här så får du behålla den" Mitt svar på den brukar vara "Ok, om jag inte får igång den lämnar jag den tillbaka hos er" Svaret på den brukar bli "Nej för i helvete! Gör inte det!"
Jag försöker hålla tillbaka. Mest för att frugan brukar ha invändningar även om hon börjar vänja sig.
Numera begränsar jag mig till båtar och annat maritimt. Är ingen vintersportare, jag går liksom i garage-ide på fritiden om vintrarna och fixar med något. I vinter gör jag en glasfiberkopia av en roddbåt som min far gjorde en glasfiberkopia av från farfars gamla träroddbåt. Blir alltså tredje generationen som gör den båten. Farfar gjorde den i trä. Farsan gjorde en glasfiberkopia av den. Nu gör jag en glasfiberkopia av glasfiberkopian. Det här tyder på att diagnosen, vad den än heter är ärftlig. Förklarade det här för mitt enda barn, min dotter. Hon tog det med märkligt illa återhållet jämnmod.
Vore jag TS och TS vore det minsta lik mig skulle affären redan var gjord och en förnöjsam känsla av att rentav flera vintrar skulle vara räddade. Välj ett lagom stort jobb för varje vinter så du är säker på att båten går att använda varje sommar. Annars tröttnar du. På det viset blir båten bättre för varje år. Något som inte gäller båtar i allmänhet.