Själv befinner jag mig på långsegling med min fru och vi ligger för ankare i Prickley Bay på Grenada.
Jag kan intyga att min fru definitivt inte skulle vilja byta vår tillvaro mot att gå upp klockan 6 i mörka Sverige, skrapa bilrutor, jobba en hel dag åka hem i mörker, slappa framför TV'n lägga sig och nästa dag utföra samma sysslor igen.
Vi har nu varit yachties i 3,5 år och älskar detta liv. Seglingen är egentligen en liten del av tillvaron. Det fantastiska är att uppleva nya platser, människor och kulturer. De långa överfarterna tar vi som ett nödvändigt hårt arbetspass som min fru säger. Belöningen får man när man kommer fram och får uppleva någonting nytt.
Själv har jag länge velat att vi skulle ge oss iväg medans min fru var skeptisk ända till den där Novemberdagen när det hade snöat, varit kallt, mörkt och min fru hade haft en jävlig dag på jobbet. Då kom hon hem och undrade "När sticker vi ?"
Det gäller att låta den kvinnliga delen av besättningen själva konstatera att det nog är trevligare att ge sig väg och uppleva någonting helt annorlunda som man kan minnas tillbaks på när man sitter på hemmet.
Jag har läst om ett par där damen följde med på villkoret att hon efter ett år kunde ångra sig. När mannen efter ett år frågade om dom skulle avbryta sin segling blev hon förfärad och undrade vad han menade.
Vi har två barn. En son och en dotter. Sonen är inte det minsta intresserad av segling. Dottern har vi lyckats bättre med vår uppfostran. Hon har tillsammans med 2 vänner en Allegro 33 som ligger på Gran Canaria som de håller på att utrusta.
Efter att hon seglat med oss över Atlanten till Brasilien blev abstinensen för stor så hon var tvungen att skaffa en Maginfik Midget som hon seglar ensam i Sverige. Hon är 32 år och singel.....