Ledartavla

Hejsan Mycket möjligt, köpte den i Uppsala!

Jag kan ju bara tala för de två vi haft. Guyline har vikten i den del som är "swing Keel" dvs hela vikten ska hanteras vilket kräver hydraulik. Det fungerar jättebra men kräver lite underhåll och läckage kan uppstå med resultat att båten går 2.40 djupt vilket kan ställa till det. Vår nuvarande har vikten i den fasta delen och själva "swingkeelen" väger bara 15 kg på land (dvs väldigt lätt i vatten), den justeras via en lina på 6mm. Superenkelt !

Sjysst hänsyftningsfel alltså. ungefär som de där två pesonerna i samma båt, den ene rodde åt väst och den andre åt ost, åt vilket håll färdades båten? Ät väst eftersom passageraren bara åt ost hela tiden. Det var för övrigt samma roddbåt jag tog bort stripsen på, varmluftspistol på halv effekt och rakbladsskrapa. Sedan provade jag att tvätta bort adisiveresterna med thinner, blev bara kladdigt, så det blev aceton. Eftersom hela båten var matt i friborden körde jag rubbing och polisch med polermaskin innan den vaxades.

Hej och välkommen till forumet! Lägger in en bekväm länk... Reservdelsskisser MB10A (marinepartseurope.com) Att det ryker ur Martecs expansionskärl kan väl bero på flera saker. Mina funderingar så här långt... 1. Vattenånga p.g.a. överhettning/partiell sjudning vid de hetaste partierna nära förbränningsrum. [Normalt brukar man ha koll på tempen via mätare eller larm. Men inte du?] 2. Nån packning har brustit, avgaser kan då läcka in i det slutna glykolsystemet. 2a. Trycket i motorcylindern och hos avgaserna är rejält högt, därför syns ofta en låg nivå i expansionskärlet ifall felet beror på brusten topplockspackning som pressar bort vattnet. 2b. Ditt byte av avgaslimpa sätter ju misstänksamhetens sökarlykta på denna packning? (Nr 5 i länkens skiss.) Där är trycket lägre än vid topplocket men avgaser kan likväl bubbla in i glykolkretsens slutna utrymmen?] 3. Hur ser vattnet ut i ditt expansionskärl? Är det hyfsat genomsiktligt eller är det smutsgrått? [Inläckta avgaser innehåller sot som smutsar vattnet. (Inläckt olja eller diesel kan nog annars ge regnbågsskimrande vattenyta?)]

På större maskiner brukar rök där innebära att man har en kylvattenläcka i en cylinder så att när motorn går tränger avgaser ut i kylvattnet. Det kan innebära att det kommer in vatten i cylindern när motorn står stilla och för säkerhetsskull baxar man runt motorn före start. Läckaget brukar försvinna när motorn blivit varm. Slutsats: Var försiktig när du startar och kolla kylvattennivån före start.

Från funktionell och säkerhetsmässig utgångspunkt har plus eller minusjord ingen betydelse. Men, det är av stor betydelse att enas om en konvention, alltså antingen plus eller minusjord, så att allt som kopplas in kan konstrueras med utgångspunkt från vilket som gäller. Att konventionen blev minus jord har nog sin bakgrund i att jord begreppsmässigt ges potentialen 0 V, jämför plan 0 i en hiss och att alla spänningar över denna då blir positiva t.ex. + 2 V. Vid jämförelse med hissen plan +1, +2 osv. Om istället plus väljs som referens blir alla spänningar relativt denna negativa t.ex. - 2V och i jämförelsen med hissen skulle våningarna uppåt bli plan -1, -2 osv. Positiva tal skrivs vanligen utan tecken så + 2V och 2 V betyder detsamma medan negativa tal alltid måste skrivas med tecken, vilket ju blir krångligare. Jag skulle tro att konventionen att välja minus som jordreferens har denna enkla bakgrund. Notera att minus som jordreferens gäller allmänt i elektronik och alltså inte är unikt för bilar/båtar. Att anoden kom att betecknas som positiv istället för negativ var nog något man bara kom överens om ganska tidigt i utforskandet av det elektriska. Till detta lade man konventionen att elektrisk ström flyter från plus till minus. Lite senare i vetenskapens historia fann man att likström bars av strömmande elektroner, som med den konvention man valt för polaritet var negativt laddade. Konsekvensen blev att de negativt laddade elektronerna strömmar mot och inte med den elektriska strömmens riktning. Not: Ev. finns det vissa fördelar med negativ jord ur korrosionssynpunkt, men detta har inget med funktion eller personsäkerhet att göra.

Spelar ingen roll om det är positiv jord egentligen. Men vissa apparater tex VHF kan ha minus som jord.

Det brukar ligga runt 10% hos de jag haft kontakt med. Ibland är det differentierad taxa beroende på försäljningsvärde. Följande är saxat från en förmedlares hemsida: 100 000 – 300 000kr – arvode 11% 300 000 – 500 000kr – arvode 10% 500 000 – 1 Mkr – arvode 9% 1Mkr – 1,5 Mkr – arvode 8% 1,5 Mkr – 2 Mkr – arvode 7% 2 Mkr och uppåt – arvode 6%

Det är nog betydligt fler batterier som laddas sönder nuförtiden. Husbilarna är specialister på detta, jag brukar fråga hur länge deras batterier håller och det är betydligt kortare än i båtar. En del laddare har ett läge med konstant spänning typ 13,6V. Använd det eller ett separat nätaggregat.

Då har du ju fina ställen på Kalvö och Brommö, grunt men badvänligt. En jolle är praktiskt i synnerhet om man har lite mer djupgående. Djurö är fint likaså Lurö skärgård. Men håll-i-gång? Nä.

En kille jag kände var väldigt intresserad av en Southerly, i det en 115. Han läste allt om dessa och kom bla fram till att dessa var extremt sjödugliga. Inspirerad av detta pratade jag med en ägare i gästhamnen, jag var ombord och kollade. Han hade haft den i många år seglat mycket i England och Holland, Belgien mm. Hade båten varit till salu så hade jag nog köpt. Nackdelen är att költrumman har sin givna plats vilket påverkar planeringen av inredningen.

Nu har väl jag kanske den minsta båten med fällköl här, en Albin 57. Vad man bör överväga noggrant när man funderar på en båt med rörlig köl är hur den hanteras. En fällköl (swing keel) som viker bakåt är det säkraste för att minimera eventuella skador vid grundstötning. En (liftning keel) är mycket ömtåligare då költrumman oftast tar mycket stryk. Sedan finns ju varianter av dubbelkölar där båten kan stå på sjöbotten vid ebb. Sedan har man ju då även dubbla roder att ta hänsyn till för att få grundgåendet på de större båtarna eftersom ett vikroder inte är lika vanligt där. Sedan hur kölen lyfts upp är oxå väldigt olika, en del med hydraulik och andra med vinschkraft där det förekommer både manuellt och elektriskt. Sedan på större båtar blir ju ofta mast och rigg såpass tungt att det ändå krävs en mastkran för att hantera detta. Jag har en ”tripod” med tre ben där bommen utgör själva den lyftande delen med storskotet som ett lyftsling, de andra två delarna är 50 mm rundstav som förvaras nere i båten bakom ryggdynorna. För mig med liten båt blir trailerbarheten det övervägande viktigaste då jag kan färdas på vägen i 80 km/h till seglingsområdet och sedan njuta mer av seglingen väl framme. Nästa år finns planer på en resa ner till Kroatien och segla där nere med egen köl.

Använd Wago 221 i stället, är godkända för flerkardeliga kablar och kan hanteras med "en arm".

Vår nuvarande Jeanneau har fällköl, något som jag var skeptisk till innan köpet, men båten var fin och modellen passade oss utmärkt. När det gäller stabiliteten märker jag ingen skillnad över huvud taget, det är viktigt att känna till den initiala stabiliteten ner till 25-30 graders krängning beror på andra faktorer än kölen, under normala förhållanden spelar framförallt skrovform och rigghöjd större roll. Fällkölen är oslagbar om man tycker om att hitta vikar där inte alla andra kommer in.

Vår Guyline sålde vi hur lätt som helst men det var andra tider då. Vår nuvarande båt är det två stycken som velat köpa fast den inte är till salu. Just nu är det väl köparens marknad på det mesta men jag tycker det verkar bli fler båtar med fällköl på marknaden. Har ni tittat på någon speciell båt?

Flexibiliteten. Vår båt kryssar väldigt bra med ett djup på drygt 2m, när vi kommer fram räcker ca 1m djup för att lägga till. Det blir både bra segling och fler fina vikar att besöka.

Vi seglade Guyline med fällköl för många år sedan och blev helt frälsta. Därefter några båtar med fast köl. Nu seglar vi Windex 92 sedan några år, även den med fällköl (egentligen kanske mer att betrakta som fällcentrrbord då det bara väger 15kg). Jag ser inte en enda nackdelen, aldrig mer fast köl om vi byter igen. Jo förresten, men då får det bli ett gammalt mahognybygge ;).

Nejdå, det är som en semester i gamla Sovjet. Ett tidsdokument. Dålig service, förfallna hus, rostiga övergivna järnkonstruktion och allmänt ointresserad personal. Utom där de tar betalt.

Jag gjorde egna nycklar av 4 mm plåt. De är lättare och smidigare än riktiga blocknycklar, och MYCKET billigare. Jag skulle köpa nycklar, men 2 st 62 mm nycklar (om man hittar dem) är inte billiga Muttern sitter troligen inte så hårt, så det funkar nog med rätt enkla verktyg. Jag måste erkänna att jag inte egentligen provat nycklarna än, men det lär bli aktuellt endera dagen då jag skall montera min nya propelleraxel. Loss skulle jag fått muttern med mitt verktyg i alla fall, det satt inte hårt.

Jag hade nog kört med tungt vatten i ditt fall. Då far tankarna inte lika lätt upp i det blå.

Lösningen:

Ända sen i vintras har jag planerat för årets seglingssemester. Semesterschemat fylldes i och blev så småningom godkänt av projektledningen och chefen. 24 dagar i följd hade jag till mitt förfogande, från 1 juni till 24 juni. Efter en vår med en hel del motorstrul, som till största delen nu är lösta och diverse fix med båten, bland annat en ny fock, så var båten hyfsat redo när sommaren gjorde sitt intåg även rent kalendermässigt. Det var ändå några saker kvar att göra, som att bygga en piedestal/instrumentpanel för sittbrunnen till plotter/ekolod och VHF-radion. Med hjälp av lite plywood, vinkelbeslag, en snurrplatta från Biltema och lite annat smått och gott blev det en hyfsad lösning. Ekolodsgivaren fäste jag med akrylfog direkt mot skrovet framme under förpikens “golv”. Förmodligen tappar den en del effekt, men jag kunde i alla fall få bottenekon på strax över 60 meters djup, som var det djupaste jag passerade under dagarna jag var ute. Instrumentpanelen På förmiddagen den sjätte juni packade jag in det i båten som jag skulle ha med mig. Jag hade planerat för att kunna vara ute i nära tre veckor i sträck, så jag hade med mig betydligt mer än jag skulle komma att använda, men jag har hellre med mig saker jag inte behöver än saknar saker när de verkligen behövs. 16 liter UHT-mjölk, 12 liter frukt/bärdryck, pasta, krossade tomater, matolja, knäckebröd, smör, kryddor, fiskbullskonserver, några kilo äpplen och bananer. 20 liter dricksvatten i tiolitersdunkar. Kemtoan var fylld och installerad, nu med lite stabiliserande skivor runt, för att garantera att den inte välter när båten kränger. Och 33 liter bränsle, vilket ger en ungefärlig gångtid på 14-15 timmar, eller ca 50-55 sjömil. Några minuter över tolv lämnade jag hamnen och puttrade söderut mot Sotekanalens norra ända. Jag kom iväg senare än planerat och med sydlig vind skulle det ta för lång tid att kryssa ner på utsidan Ramsvik, så det fick bli kanalen. Efter Guleskärskajen satte jag segel, tog upp motorn och njöt av tystnaden på väg mot passagen norr om Bohus-Malmön. Njöt inte lika mycket av den mycket svaga vinden. Farten var runt två knop, så jag tröttnade och grävde fram gennakern. Som ensamseglare utan autopilot tar det en bra stund att få den på plats. Det blir ett evigt springande bak för att justera rodret (trots roderlås - som bara funkar riktigt bra när man seglar högt mot vinden, inte på slör som här), och det blir ofrivilliga pauser för att parera för svall från passerande atlantångare, eller motorbåtsförare med för tung högerarm. Närmare halva sträckan hade nog passerat innan gennakern flög fint och drog. Farten ökade med säkert en knop. Gennakern uppe! Jag fick göra några girar för att vänta på linfärjan och testade att ligga bi med gennakern. Det gick förvånansvärt bra, men inte alls lika långsamt och kontrollerat som med fock. När färjan väl hade lagt till på andra sidan kunde jag gippa och fortsätta österut. Bara några meter senare kom jag ur lä från Malmön och hade runt 6-8 m/s från sidan! Båten sköt fart och krängde ner så relingen kom i vattnet och broachen var nära. Jag försökte släppa skotet men det satt stenhårt fast i skotråttan! En vindby kom och broachen var ett faktum. Jag hörde hur massa saker välte och rullade inne i båten och hoppades att toan inte var bland dem. Jag var nu också mycket nära grundet Bredungen, som låg i lä, och hade begränsade möjligheter att manövrera undan. Efter att jag tvingat upp fören lite mot vinden släppte det värsta trycket i skotet och jag kunde släppa det. Fick sen styra upp mot vinden mer, släppa fallet och nedhalet lite för att få bort kraften ur gennakern och sen ta mig fram på fördäck för att få ner allt. Nån halvminuts kämpande senare var gennakern nere på fördäck, och jag kunde pusta ut lite. Jag styrde båten bort från grundet och låste rorkulten så båten skulle hålla sig på en stadig kurs, och kunde till slut packa ner gennakern hyfsat ordentligt under däck. Jag såg också att det inte var nån fara med de saker som hade ramlat. Jag hade ändå stuvat rätt bra, så det var mjuka och lätta saker högre upp. Vinden tilltog och jag nöjde mig med att segla med enbart storseglet. En lite större segelbåt valde att segla med enbart genua och kryssade sig söderut med mig i den friska vinden. Jag såg att det satt en vindmätare i masttoppen och när vi var på en båtlängds avstånd vid ett tillfälle ropade jag till skepparen och frågade om vindstyrkan. “Åtta!” ropade han tillbaks. Vi höll relativt jämna steg ett tag, men så minskade vinden och den andra båten satte fulla segel och drog iväg som en raket, säkert över sju knop. Jag höll mig mellan fyra och fem, även efter att focken kom ut en stund senare. Men båten har legat i oavbrutet sen juli förra året, så jag gissar att en knop försvinner pga bottenskicket... Pengar och tid räcker inte till allt man vill göra, så den här säsongen fick vi vara utan bottentvätt och bottenmålning! Vinden var perfekt för fullt ställ därefter. Inga byar att tala om och stadigt runt 5-6 m/s ner mot Lysekil. Bidevind blev till halvvind, och efter Lysekils hamn var det slörbetonat den sista biten upp till inloppet ner mot Nordströmmarna. Ner med seglen och ner med motorn. Dags att lyssna på monotont surr i nån timme framöver. Men den vackra passagen väger upp motorsurret. Inne i de lugna vattnen är det som att komma in i en annan värld. Mer insjö än salt hav. Jag var frestad att lägga till vid en liten holme nordöst om Bassholmens nordöstra spets, men jag fortsatte ändå eftersom jag hade planerat att göra natthamn på samma plats som min första naturhamnsnatt i augusti förra året. Troligtvis var tidvattnet på väg att vända under min passage, för det var i stort sett inga strömvirvlar alls utom sista sundet vid Bälögat. Väl ute i Koljöfjorden drog jag upp seglen och slörade österut ca 2.5 nm. Den lilla vik jag hittade förra året är fantastiskt fin och väldigt skyddad för vind från SÖ genom S till SV. Denna gång hade jag också ett ekolod som jag fick en bättre uppfattning om botten genom. Hivade i ankaret när djupet var runt sju meter och styrde sakta in mot den sten jag hade som siktpunkt. Jag kom lite för långt åt höger och det grundade upp för snabbt, så jag backade ut lite igen och styrde mer vänster på nästa försök. När jag tyckte att avståndet såg bra ut och ekolodet indikerade 1.2 m djup låste jag ankarlinan, gick fram till fören och slängde ut kastankaret. Grepp direkt, så jag gjorde fast den linan och tog fram en grövre förtöjningslina. Jag hade också på mig nyiköpta hopp-i-land-skor. En sorts badskor i gummi och neopren med extremt bra grepp och vattentåliga. Förra året halkade jag nämligen och trampade ner en fot i vattnet just på denna plats. Nu var det dock stadigt lågt vatten så att stenen jag klev ner på var torr och inte ett dugg hal, men det kunde jag inte veta innan. Lämnade lite slack i linorna och drog sen ut båten från land en meter eller så, för att undvika att båten skulle slå i om vattnet sjönk under natten. Efter lite kvällsmat somnade jag rätt tidigt den kvällen, med mina mått mätt, jag förtöjde ändå runt halv tio. Höga träd och brant kust på Orusts norra sida Lugn och stilla kväll vid Borgilefjorden Efter en lugn natt utan kluckande vaknade jag inte långt efter solen. Vinden hade ökat lite och blivit västligare. Efter lite snabb frukost och andra bestyr tankade jag motortanken från en dunk och kastade loss. För fulla segel fortsatt österut och sen norrut upp mot Vindön, med vinden i ryggen. Bekväm och enkel segling. Jag hade skaffat en vattentålig Bluetooth-radio inför resan, och med den lyssnade jag på diverse radioprogram. Just på den nämnda sträckan var det utmärkta Snedtänkt med Kalle Lind och avsnittet om Revyns övergångsfigurer del 2, där personer som Tollie Zellman och Gustav Wally avhandlas, bland många andra. Efter Vindön höll jag mig nära Orust på väg söderut. Vinden var mer sydlig än västlig inne i den smala fjorden, och det blev en lång serie slag ner förbi Ljungskile. Vinden ökade i styrka och jag fick både motsjö och motström som tryckte ihop slagvinklarna brutalt mycket. Jag rullade in focken, eftersom jag av erfarenhet vet att jag kan ta bättre höjd och minska avdriften vid hård vind på det viset. Det syntes direkt på plottern, och ett tag till gick det bra. Men vid det smala sundet strax norr om Svanesundsfärjan gav jag upp. Då blåste det runt 9 m/s och jag tröttnade på att stångas mot vinden. Med motorn höll jag ungefär samma varvtal som ger 4.5 knop i stilla väder. Här var farten runt 2.5 knop... Siktet var inställt på gästhamnen i Stenungsund efter att min planerade naturhamn visade sig vara en brant bergvägg. Så går det när man planerar efter Eniros sjökort och flygfoton. Nån gång i framtiden får jag väl bita i det sura äpplet och skaffa en naturhamnsguide. I Stenungsund var det dåligt skyltat vad som var gästhamnsplatser och vad som var vanliga båtplatser, men efter lite irrande hittade jag rätt. Ut med fendrar på sidorna (ett av mycket få tillfällen som jag har fendrarna ute!). Jag försökte fånga en av bojarna för att fästa en akterlina i, men hann inte. Den hårda vinden från sidan gjorde att allt gick för snabbt för mig som ensam ombord. I stället saktade jag in så att fören mjukt tog i bryggan och sen svängde jag mig runt och in långsides mot kajen, med fören mot vinden. Förtöjde och såg mig sen omkring efter en hamnansvarig. En man i röd tröja satt vid det flytande hamnkontoret, så jag gick dit och frågade honom, men han hade inget med det att göra utan satt bara där för att det var en bra plats att sola på. Jag hittade i stället ett telefonnummer till hamnkaptenen. När han svarade förklarade jag att jag låg långsides och att jag nog inte på egen hand skulle klara att flytta båten till en förtöjning ut från kajen. Men han sa att det var ok så länge jag inte tänkte stanna mer än över natten, och det skulle jag ju inte. Skönt! Sen frågade jag om betalning, och då förklarade han att förvaltningen inte bestämt sig för hur de ska ta betalt, så tills de bestämt sig tar han inte ut några avgifter. En gratis natt alltså! Jag brände hälften av de insparade pengarna på pizza. Det var lite party i en båt längre bort, men de tystnade strax efter midnatt. Sen sov jag gott till morgonen. Glest i Stenungsunds gästhamn Fredagen bjöd på soligt väder och lite lägre vindstyrka än gårdagen. Jag bestämde mig för att gå för motor söderut genom hamnen. Passerade under den ganska låga bron, men båten bör ha runt två meters marginal. Det ser ut som om masten ska skrapa i ändå, men det gick förstås bra. Efter en stund var jag ute på mer öppet vatten och fick upp seglen. Sen följde flera timmar av kryssande ner längs Tjörn. Förbi Lövön och Älgön. Ett mindre antal lastfartyg passerade under dagen. Påtagligt fula. Ett hette Symphony Sea, och det hade en hög, bullig stäv och överbyggnaden framtill. Det såg lite ut som om det backade... Vid Risön låg ett fartyg jag känner till närmare. Drott af Dyrön. Den tidigare chefen på mitt jobb bor på Dyrön och har två år i rad ordnat så vi haft vår-kickoff på Marstrands Havshotell, och med bland annat en rundtur med just Drott. Just den här dagen verkade de hålla på med nån slags filminspelning, för de låg stilla länge och det stod en stor filmkamera på stativ på soldäcket. Jag såg dem glida runt i de trakterna större delen av resten av dagen. M/S Drott af Dyrön Betyder såna här att det går en lina strax under ytan till en likadan flagga en bit bort? Lika nervöst varje gång! Vinden mojnade allt mer under eftermiddagen och det blev svårt att få nån större fart på båten. Jag hade planerat att ligga för natten i viken på Högö, sydöst om Klåverön, men timmarna gick och vinden försvann nästan helt, samtidigt som dyningarna från väster tilltog. Det eviga vaggandet och de smällande seglen är oerhört påfrestande, så efter en serie svavelosande eder åt vädergudarna tog jag ner seglen och startade motorn. Högö kändes onödigt långt bort för att motorera till, så i stället styrde jag mot den omtalade viken Utkäften, på Klåveröns sydsida. Under färden in kollade jag sjökort och flygfoton för att hitta en bra plats. Valde ett ställe där det såg ut att vara djupt nära land. När jag kom dit gick jag först långsamt in för motor och kollade noga ekolodet. När fören nästan var mot berget var det fortfarande djupt nog under kölen. Jag backade ut igen, slängde i ankaret och gick sakta in mot samma punkt. Där fanns nämligen en sten att få en förtöjningslina runt, och skrevor för kastankaret att fastna i. Väl inne gick jag fram till fören och började kasta. Inget grepp på första kastet, utan det blev bara ett halvkilo tång när ankaret studsade av berget ner i vattnet. Backade ut igen och försökte en andra gång. Samma resultat. Nu svor jag högt och ljudligt och i den tysta viken gissar jag att alla andra båtar hörde mig. Först på femte försöket fick ankaret fäste, och jag kunde äntligen justera in fören långt nog för att kunna hoppa iland med förtöjningslinan. När det var gjort började jag fixa till saker som rörts till under dagen. Jag ville kolla hur det såg ut under fören med vattendjupet och gick fram igen, och upptäckte då att det bara nån meter åt sidan satt två stålöglor. Och några meter bort satt ytterligare ett par. Tack vare SXK, förstås. Men jag hade ju ingen sån karta, så det var bara tur att jag fick syn på dem. Jag drog om den långa linan så den löpte genom öglan och sen fäste jag båda ändar i båten. Bra att bara kunna släppa en ända och dra ur öglan nästa dag, i stället för att behöva hoppa iland. Fler båtar kom in under kvällen. Bland annat en X-99:a med ett ungt par ombord. En rejsig sak, med kraftigt krummad mast och absolut inga rullade försegel, utan allt ner i säckar efteråt. Jag ville läsa mer om X-99 så jag kollade in båtfaktasidan om den på Sailguide. Bilden som illustrerar modellen visade just det exemplar av X-99 som låg förtöjd intill. Jag kollade sidan för Dominant 78, och mycket riktigt är det vår båt som är exempelbild där. Världen är liten ibland! Djupt nästan in till berget Utkäften på Klåverön En mycket stilla och fin kväll blev natt och jag sov gott men vaknade tidigt av solen på lördagen. Efter de vanliga frukostbestyren kollade jag väderprognosen och bestämde mig för att styra norrut eftersom det skulle komma in oväder på söndag kväll och måndag. Hård vind och risk för åska. Nej, inte för mig. Att lägga till i okänd hamn ensam i hård vind är inget jag vill ge mig på frivilligt. Jag lämnade hamnen för motor strax innan åtta, och gick på utsidan Klåverön och Marstrand. Ganska lätta vindar från SSV. Det fick bli gennaker igen. Det tog väl 20-25 minuter att få upp den, men upp kom den, och sen blev det betydligt bättre fart norrut. Tog ner gennakern igen på väg in i rännan utanför Härön, för vinden hade ökat lite och jag skulle snart mer västerut. Efter Kaurö svängde jag mot NV och satte kurs mot Måseskär. Hade tänkt styra mer norrut efter Söskär men den avtagande vinden och vågorna från SV hade inneburit en väldigt rullande och segelsmällande gång. I stället fortsatte jag nästan upp till Måseskär innan jag svängde norrut igen och då fick vågor och vind rakt akterifrån. Betydligt behagligare. Efter mycket guppande nådde jag in i mer stilla vatten innanför Härmanö. Det mulnade på en hel del och jag trodde att det skulle bli regn, men det höll sig torrt. Det gick inte fort norrut, men 2-3 knop blev det i alla fall. Många motorbåtar körde förbi i maximal svallfart. Allra värst var en taxibåt som gav upphov till ett helt brutalt svall. Atlantica och Gratitude seglade ut från Marstrand bakom mig Vid Gullholmen kom det lite mer vind, och jag började tro att jag kanske skulle hinna ända till Hunnebo igen innan det blev natt. Ut mot Islandsberg levde hoppet, men på bara ett par minuter försvann vinden nästan helt. Från 4-5 m/s till 1-2 m/s på nolltid. Försökte fortsätta segla, men en stor motorbåt hade bestämt sig för att dra barn på badleksaker i cirklar runt mig. Svallet slog all vind ur seglen. Dessutom mötte jag en annan segelbåt som använde väjningsreglerna för att jävlas med mig. Jag höll undan åt styrbord och visade tydligt vart jag var på väg, men han föll i stället av mer och mer för att trycka till mig. Till slut hade jag nästan svängt ett halvt varv. Då verkade idioten nöjd, styrde tillbaks upp mot vinden och passerade med ett flin. Det här med att behålla sin fart och kurs verkade han däremot ha selektivt minne kring... Strax efter det var det ingen vind kvar. Seglen hängde och jag drev oändligt sakta mot södra inloppet till Grundsund. Dags för motor igen. Den planerade hamnen för natten var viken norr om Gåsö. Här hade jag hittat en karta som visade en tvåmeters djupkurva och var förtöjningsöglor fanns, så jag var bättre förberedd. Eftersom jag kom från öster passerade jag det lilla sundet norr om Tornholmen. På sjökortet är det ljusblått där jag körde, men jag hade bara några decimeter fritt under kölen. Ekolodet visade botten vid 1.5 m (men givaren är nog 15-25 cm under vattenlinjen också). Jag såg också botten tydligt från sittbrunnen. Vitt och grönt... Väl inne i viken såg jag att de dubbade platserna alla var upptagna sju motorbåtar och en motorseglare låg i två grupper. Först testade jag att gå in mot stenblocken på den östra sidan av viken, men när ekolodet gick under metern fick jag skrämselhicka och backade ut igen. Då hade jag ett par meter kvar till land. I stället gick jag till en plats ungefär halvvägs mellan de två båtgrupperingarna. Långsamt in först, kollade ekolodet och var nöjd med det jag såg, och sen in igen efter att ankaret fått bada. Kastade mitt lilla kastankare och fick hugg på första kastet. Perfekt! Förtöjde runt det stora stenblocket som låg där, och drog ut båten från land en bit. Fin liten vik, men tyvärr var det inte lika trevligt sällskap i viken. Kvällsmat Solnedgång över den fina viken vid Gåsö Den norra gruppen av fyra motorbåtar hade vuxna i medelåldern, ca 40-50 år, och barn i grundskoleålder. Och de hade fyra gummibåtar med ganska stora utombordare på. Första timmen genomfördes en mycket vetenskaplig serie provkörningar med båtarna, där motorerna vinklades på olika sätt och sen mättes toppfarten. Gång på gång på gång. Och när en unge tröttnat så tog nästa årgång vid. Drygt tre timmar höll detta på, med några kortare avbrott. Slut på bensin? Inga problem - farsan har fler dunkar! Sen var det tre hundar som bildade en spontan kör och genomförde upprepade framträdanden under kvällen. Nå, hundar kan jag ha lite mer tålamod med, för de förstår ju inte vad de gör på samma sätt som gummibåtsmarodörerna. Jag befarade att jag inte skulle få sova, men som tur var blev det till slut tyst och jag sov faktiskt både länge och gott den natten. Strax efter sju lämnade jag viken nästa morgon och slörade hemåt. Passerade utanför Stora och Lilla Kornö samtidigt som SSRS tydligen var där för att assistera en båt som tog in vatten. Jag förstår inte hur räddningsbåten från Smögen lyckades passera helt obemärkt, men den kan förstås ha varit i närheten och inte kört från Smögen. Båten med läckan ropade inte på VHF:en heller, för det hade jag hört i så fall. Sista biten norrut på västsidan om Malmön var det en slör i perfekt vind med tilltagande våghöjd. Härligt att surfa på vågorna lite då och då! Här ringde morsan och frågade om en vän till familjen som var på besök kunde åka med sista biten från Kungshamn till Hunnebo. Visst, så klart, så vi bestämde att jag skulle höra av mig när jag hade ungefär en kvart kvar till hamnen i Kungshamn. Jag rullade in focken när jag passerade Tången och tog ner storen utanför Guleskär. Hängde på fendrar och gick in mot hamnen. En snygg “handbromssväng” in mot flytbryggan och sen fick den tillfällige gasten hoppa ombord. Vi gick långsamt (samtalsvarvtal!) för motor hela vägen upp till kanalen och genom kanalen. Men för att ändå få lite mer segling rullade jag ut focken och fimpade motorn den sista knappa sjömilen från kanalen till hamnen. In mellan bommarna, och så var äventyret slut för den här gången. Jag har inte mätt lika detaljerat den här gången. Troligtvis går det att få mer detaljer ur loggarna i plottern, men den är i Hunnebo och jag är i Göteborg. Men med hjälp av gott minne och Eniro så har jag fått fram ungefärliga distanser. Första dagen blev det ca 33 nm på nio timmar, så en snittfart runt 3.7 knop, men det är i båtens färdriktning. Det var ca 2.5 timme för motor under dagen, men för motor håller jag oftast ungefär 3.5 knop, så det påverkade inte snittet nämnvärt. Andra dagen blev det ca 34 nm på ca nio timmar, så lite drygt 3.7 knop igen. Här med sista 1.5 tim för motor, men då med ca 2.5 knop i snitt, så seglingssnittet var nog nästan fyra knop jämnt. Tredje dagen blev det ca 31 nm, på knappt tio timmar, så ett snitt kring 3.2 knop kanske, men sista halvtimmen för motor. Fjärde dagen 29 nm på tio timmar, så knappt tre knop i snitt, varav sista halvtimmen för motor i lite högre fart än så. Femte och sista dagen blev det ca 16 nm, där tio av dem seglades på ca 2.5 timmar för ett snitt på fyra knop och sen fem för motor genom kanalen i tre knop, och en sista knapp sjömil för segel i tre knop. Totalt ca 143 nm på runt 42 timmar, som ger ett totalsnitt på runt 3.4 knop. Lite sämre än förra året, men då var botten rengjord och målad en månad innan, och det var lite mer vind. Plottern har verkligen gjort det lättare att planera slagen vid kryss. Det går att sträcka ut kryssbenen långt in mot kusterna när jag ser i realtid på sjökortet var jag är, särskilt i kombination med ekolodet som stödjer positionen med matchande djup. Det minimerar antalet slag som ju alltid innebär förlorad fart och höjd en stund. Tyvärr ger plottern också en deprimerande realtids-feedback på avdriften. Inte sällan var avdriften 30+ grader när det friskade i. Sällan under 20. Nån gång över 40. Vid lättare vind är avdriften mycket mindre, och ibland ensiffrig. Naturligtvis beror även detta till viss del på att botten har massa påväxt. Annars är det inte fullt så dåligt. Men jag tror ändå att båten hade mått bra av ett längre (bakåt) roderblad, som inte tappar greppet lika lätt. Jag vet ju att en del Dominanter (i alla fall 95:or) byggts om med just ett “bredare” kölblad, och hade tid, pengar och ork funnits hade jag defintivt gjort samma ingrepp här. Men till nästa år ska i alla fall budgeten räcka till att bottenmåla, så lite bättre blir det ändå.

Nej gå vidare finns betydligt fräschare och nyare båtar för de pengarna, B20 är urgammalt och drevet likaså, ska du inte använda båten till mer, köp en flipper typ 575 med utombordare istället.

Joohoo