Ledartavla

Det tror jag också, även om det innebär färre cykelvägar i Norrlands inland

Äntligen stod prästen i... nej, fel. Äntligen är seglingssäsongen 2018 igång! Jag har grejat med båt och motor flera helger under senvintern och våren, och ordnat med beställning och hämtning av den nya focken. Påskhelgen, som ju alltid är en långhelg, tillbringades även den vid båten, och då fick jag focken monterad till slut. Trots minusgrader och rätt frisk vind (i alla fall med tanke på kyleffekten!) kunde jag inte motstå en kort provtur. Ut snabbt, rullade ut focken och gled runt lite. Det var för kallt för att ta upp storseglet, tyckte jag, och efter bara kanske 10-15 minuter rullade jag in focken och styrde in mot hamnen igen. Allt funkade bra. Men den lilla turen ser jag inte som säsongspremiären. Nej, premiären kom i stället helgen efter påsk. Det var fortsatt en del mek och andra bestyr att klara av på lördagen, och det blåste runt 10-12 m/s, så det var inget jag ville ut i. Men söndagen bjöd på lätta vindar. Lite väl lätta, men hellre fel åt det hållet. Jag gjorde mig redo och drog ut vid 11-tiden. Ordentligt klädd, för även om det var svag vind och tvåsiffriga plusgrader är jag hellre för varm än för kall. Klokt, skulle det visa sig. Det tog längre än vanligt att få seglen upp och i ordning för jag är ringrostig så här års, men några minuter senare gled båten fram för fulla segel, med motorn upplyft och tyst. Så underbart! Som jag har längtat! Nya focken står stadigt! Vinden var grovt sett östlig och svag. Vindstyrkan pendlade mellan uppskattningsvis 1 och 4 m/s, men mest kanske runt 2-3. Båtens fart hamnade på 2.2 kn i snitt, visade det sig i slutet. Himlen var blågrå med virvlar och andra mönster i molntäcket. Hade det varit sommar hade jag räknat med åska vid samma förhållanden. Men inte en kylig dag som denna. Jag styrde norrut förbi Söö och trodde att det skulle bli regn när några spridda droppar bröt vattnets släta yta, men det blev inte mer än en halv minut av det, och inget mer under resten av turen. Skönt, även om jag var klädd för att tåla regn. Blågrått och blågult! Jag såg bara fem andra båtar på hela turen. En var en J/70 från SFS som övade alldeles utanför hamnen i Hunnebo. Imponerande fart med så lite vind! Sen var det två motorbåtar och två segelbåtar, alla för motor. En av segelbåtarna hade en väldigt hög mast. Måste ha varit en bit över 20 meter! Jag såg den på Eniros “fejk”-AIS men där fanns inget namn eller annan fakta om båten, utan bara ett MMSI-nummer. Avsaknaden av andra båtar, och den lätta vinden, gjorde jag rörde mig närmast ljudlöst genom världen. Ljudlösa var dock inte fåglarna omkring mig. Tyvärr är jag inte så kunnig när det gäller läten, men det var i alla fall ett halvdussin olika arter som skrek, hoade och kvittrade på närliggande holmar och skär. Kikaren hade inte kommit med ombord, så inte kunde jag kolla heller. Hällsö, strax väster om Bovallstrand Strax väster om Bovall vände jag, för klockan hade hunnit bli mycket och jag visste inte om vinden skulle avta eller öka. Motorn har nån liten vakuumläcka som gör att den går lite ojämnt på vissa varvtal, troligtvis i bränslepumpen (som är integrerad i förgasarkroppen) så jag ville inte köra den mer än bara ut ur och in i hamnen. Strax efter att jag börjat styra utåt igen, gick ekolodets djupvarning igång. Jag kollade snabbt mot mätartavlan och såg att den indikerade ett djup på runt en halvmeter! På platsen är det 20-25 meter djupt och båten tar i botten om det är 1.35... Jag såg inget under båten heller, men djupet stod kvar i flera minuter, innan det lika plötsligt återgick till förväntade 20-25 meter. När jag närmade mig “mynningen” av den långa rännan in mot Bovall och Bottnefjorden såg jag att jag blivit serverad ett ovanligt väderfenomen. Åt nordväst hade nu Väderöarna blivit städ och rest sig över horisonten. Morgana var på besök. En kvart senare hade skiktningen delat på öarna i ännu fler nivåer. Och en halvtimme efter det var de som vanligt igen. Hägringar, Väderöarna Vinden ökade tillfälligt, även om jag hade svårt att gissa till hur mycket. Men kanske 5 m/s, och från nordväst. Då kom dagens toppnotering i fart på hela 5.0 kn. I några sekunder. Annars runt fyra. När jag styrde söderut igen minskade vinden (och även fartvinden) och snart var farten nere i knappt två knop. Det mystiska djuplarmet kom igen några korta stunder. Samma löjliga djup på en halvmeter. Men jag gled vidare hemåt. Noterade att SFS-båten hade seglat färdigt för dagen, för den syntes inte längre till. Efter drygt tre timmars segling rullade jag in focken, som skött sig exemplariskt under turen, och tog ner storseglet också medan motorn värmdes upp. Puttrade in i hamnen och gled in mellan bommarna. När jag förtöjt i aktern gick jag fram för att förtöja där. Då får jag se att den extra förtöjningslinan jag har för att hålla in fören till bryggan är borta. Stulen! Irriterad hoppar jag ner på bryggan och vänder mig mot båten för att lägga fast sidoförtöjningslinorna. Och får syn på den “stulna” linan. Jag hade lagt loss den innan avfärd, men glömt att jag hade dragit den annorlunda den här säsongen. Nu låg den på insidan om vajern som stabiliserar peket, och därifrån hade jag glömt att dra loss den. Så linan hade helt enkelt släpat under båten hela tiden. Undrar hur mycket den bromsade? 5-6 meter treslaget med ca 20-25 mm diameter... Jag insåg också att det var linan som hade viftat under ekolodsgivaren de gånger den visat djup på en halvmeter! Tur att linan var för kort för att nå bak till propellern. Säsong 2018 är igång!

Mineralolja SAE 30

Jodå jag känner till importen av sopor, och hanteringen/transporten av dom, men det är en annan fråga. Jag är också ganska insatt i Sveaskogs hantering av skogsprodukter till värmeverken, som inte alla eldas med sopor. Det sker för övrigt en ganska omfattande import av skogsprodukter för att kunna täcka upp avtalen med värmeverken som inte utnyttjar sopor. Det där med google fattade jag inte. För övrigt är vi helt ense om att miljöpartiet bör avvecklas.

Ingen dålig kvalitet på vare sig batterier eller regulator. Mät batterier bortkopplade, mät även laddspänningen när solen lyser. Det man skulle kunna misstänak är at något ligger och drar ström så att regulatorn kör på max hela tiden. Men det är ju bara sol några timmar per dygn så det inte så troligt att batterierna förstörs. Men kolla batterierna för att se om de är dåliga.

Crabmeat, räknar du verkligen med att nån här på Maringuidens forum är i beslutsfattande ställning gällande frågan om sälen i relation till fiskbestånd? Vi bör nog, de flesta av oss, på en åsikt eller en övertygelse som vi brinner för och vill få andra att förstå, men de flesta av oss missionerar inte på ett så kontraproduktivt sätt som att i rättshaveristisk stil älta frågorna, och ta till allt mer halsbrytande argument, så som du gör. För mig som utomstående, och både ointresserad och rätt neutral i frågan, ser jag dig stå och gräva dig djupare och djupare ner i ett hål, allt längre från de som kanske ännu lyssnar. Jämför med diverse deltagare i tråden om "rodernykterhet" här på forumet.

Ja, det är nog bra att du håller dig i Stockholm. Här i Göteborg dör det 100 tals hundar varje år pga av säljägare.

http://thallatha.blogspot.se/2010/06/vattenlinje.html

Men om du tänker lite längre. Skulle du inte vilja beskriva det som att vi människor procentuellt kissar lika mycket i havet, som vi äter saker ifrån havet. Vi är på havet kanske 5% av vår tid och vår kost består till 5% av fisk. Och tänker du ytterligare, när säl äter och bajsar så är det ett nollsummespel. Varje gång vi människor äter en räkmacka och skiter på land så gör vi ju havet en stor tjänst, vi tar ju bort kväve från havet. Så för att kompensera för varje gång som vi äter torsk, sej, makrill och hummer på land och för i land kvävet, så kan vi med gott samvete kissa den där gången vi är på havet.

Om vi antar att de 700 000 båtarna har 2 personer ombord. Vi antar vidare att varje båt är ute 20 dagar per år i snitt. Då har vi alltså totalt 28 mijoner kissdagar. Sverige har kanske upp emot 100 000 sälar av olika slag kring sina kuster. Om vi antar att en säl kissar lika mycket som en människa, så har vi 36 miljoner kissdagar. Helt naturligt då alltså. Och nu är ju inte det bara sälar som kissar i vattnet. Vi har skarvarnas avförning, sillarnas torskarnas osv. Så, min frågan är ju hur man på myndigheter kan komma fram till att det är just det mänskiga urinet som utgör en biologisk risk. Varför verkar sälar kunna kissa i havet utan att det blir övergödning? Och nu är ju det inte bara däggdjur som släpper ifrån sig fekalier och urin. Nej, övergödningen på västkusten verkar vara ganska lokala problem. Får jag gissa så kommer de ifrån avloppsvatten från bostäder i större utsträckning än vad båtlivet påverkar. Jag som dagligen noterar hur botten ser ut, lite längre ut i havet kan bara konstatera att ute till havs är det ingen övergödning. Övergödningen hittar man i grunda instängda områden, längst inne i fjordar osv. Här pratar vi jordbruk, skarv, avlopp och bilar inte en mariners leak.

Sett ovanifrån

...och ruffen.

Lösningen blev att sätta dit en slitsad kabelkanal. Snyggt och prydligt, blir dessutom jättelätt att installera då man drar fram kablarna i kanalen och kapar på rätt ställe. Med facit i hand så borde jag ha använt denna från början, hade sparat mycket jobb.

Hej Jag håller med Larssonson. Rosten är ju egentligen järnets sätt att skydda sig mot fortsatt erossion. Att slipa bort detta skydd ökar ju i så fall avverkningen på kölen. Det stämmer troligen väl in det där med att skämmas inför klubbkompisar. Tillverkarna av bottenfärg borde ta sitt ansvar och erbjuda, oss som tillhör denna falang av båtägare, en rostbrun nyans. För övrigt är det någon som har sett en kajkant med epoxybehandlad järnspont?