Gäst MaxSchmeling Postad 25 September , 2013 ...bild säger mer än tusen ord. Dockan marina i Malmö en sen sommarkväll... Den härliga, underbara sommaren försvann men alla fina minnen stannar kvar och med lite tur kommer det en ny. Vi hoppas innerligt at nästa sommar blir lika fin men vi ska vara glada om vi får uppleva en dålig sommar, trots allt. Livet, det där sköra, kan ta slut innan vi vet ordet av och med dessa rader vill jag minnas Kristian Gidlund som gick bort för en kort tid sedan. Läs hans bok I kroppen min och det blir inte riktigt likadant, efteråt... Med allt det vackra, allt det fina och underbara som vi har oss till skänks befäster båtägandet ytterligare en dimension i livet. Glädjen att kunna vara på havet, att bo i en båt, att ha det bra och tryggt och att man där ombord är kung i sitt eget fosterland. Att pilla med det tekniska, att bygga om, att handla nya prylar och att snacka med andra båtmänniskor; om båtar, båtliv och allt som finns mellan hav och himmel. Reflektion kan vara nyttigt, ibland... Dela detta inlägg Länk till inlägg Dela på andra webbplatser
sigge_1 50 Postad 26 September , 2013 Så otroligt sant. Dela detta inlägg Länk till inlägg Dela på andra webbplatser
ciaraud 31 Postad 27 September , 2013 Visst blir man tacksam att man lever. Följde Kristians blogg sedan länge (jobbar med cancer och fick tips av en kollega). Den var tänkvärd men också väldigt plågsam att läsa för oss som vet hur sjukdomen brukar utvecklas. Vi får fortsätta livet och ta vara på det på bästa sätt Dela detta inlägg Länk till inlägg Dela på andra webbplatser
Gäst MaxSchmeling Postad 27 September , 2013 Jag följde också honom och idag är det tomt utan honom. Det som är konstigt är att han gjorde ett så starkt avtryck att det fatktiskt mer känns som om han är på en resa men kommer tillbaka igen. Jag saknar hans klokhet, hans fantastiska texter och hans sätt att få språket att beröra. Han fick oss alla att känna oss som en till på resan och jag har också fått det där beskedet som Kristian fick och detta var 2007. Idag är faran över men jag tror att faran aldrig är riktigt över om man en gång gått på den smala stigen som leder fram till ett stup... ur Kristians blogg På kvällarna går jag ut för att möta de varma, mjuka dofterna som då vaknar till liv. Nattviol. Linnéorna. Då går jag långsamt runt i trädgården. Riket. Beväpnar mig med vingar. Med kraft för stunden. Sedan går jag in. Till sängen. Till natten. Bedövad av preparat som får hjärtat att bulta allt snabbare, som får benen att bli veka, som får periferin att röra sig mjukt sjunker jag ner i drömlös sömn, tänkandes: hur långt kan människan drivas? Det är det sista jag tänker varje kväll. Det första jag tänker på varje morgon. Nu går jag ut i trädgården. Jag hör fåglarna och dammen. En ny dag. Här. Jag vet att mötet med honom kommer att vara för evigt. Om jag vid mitt livs slut får en fråga om vilka människor som berört mig i mitt liv så kommer svaret att bli Kristian Gidlund. Han stannar kvar för evigt och den känslan delar jag med så otroligt många människor. http://ikroppenmin.blogspot.se/ Dela detta inlägg Länk till inlägg Dela på andra webbplatser
